Brinnande vulva

Dagar som dessa undrar jag om jag helt enkelt kommer få lära mig att leva med min sjukdom. Just nu har jag haft konstant smärta i cirka två veckor utan att det gått över. Det har tvärtemot funnits stunder då jag verkligen bara vill skrika rakt ut för att det gör ännu mer ont. Men det är bara att bita ihop och hoppas att det går över. Inget av de vanliga metoderna hjälper och jag börjar snart bli så desperat att jag tar ett lån för att få pengar till botoxbehandling.

Sidospår: Är det någon som fått veta resultatet från forskningen om botox som skulle redovisas i början av februari?

Jag har haft vestibulit i över 3 år nu. Sjukdomen är en del av mitt liv men inte till det positiva. Jag hatar smärtan och den där brinnande känslan och skulle kunna gå långt för att bli av med den. Som person är jag egentligen väldigt lättsam, glad och har väldigt lätt för att skratta. Min humor är lägre än glocalnet, jag är rapp i käften och kan ge svar på tal till de flesta med glimten i ögat. Det framkommer nog inte så bra i bloggen men här skriver jag ju faktiskt bara av mig om vestibuliten. Därför blir det väldigt jobbigt för mig när jag pendlar så pass mycket som jag gör i humöret pga sjukdomen. Jag kan gå från att vara glad och utåtriktad till helt plötsligt bli nedstämd och tillbakadragen. Även om jag känner av sjukdomen när jag är glad så beror min nedstämdhet oftast på att det börjar göra mer ont och jag oftast försöker hålla tillbaka tårarna och skriken.

Nu med min älskade mr T så har jag gjort en hel del framsteg men själva vestibuliten är inte på väg att bli bättre, även om jag skulle vilja det. Jag kommer nog ha perioder då det känns bättre, kanske tom då det inte gör ont alls i en längre tid tex en en vecka eller månad. Men smärtan kommer nog tillbaka förr eller senare. Det har den alltid gjort. Därför vill jag prova botox. Måste jag ta fler sprutor så får det vara värt det, men får jag gå i två-tre månader utan att det känns som att underlivet håller på att brinna upp så är det för mig värt allt guld i småland. Vägen för att få botoxbehandling verkar lång och det jag är mest tveksam till är om mitt psyke orkar gå hela den promenaden.

Om jag måste leva med smärtan så tänker jag inte låta den helt ta över mitt liv och vara det som styr.

xoxo

Jag har letat i varje vrå i lägenheten, under ett par stenar och i läskiga källarutrymmen. Den glada tjejen som skrattade åt allt är borta. Kanske ska sätta lappar på lyktstolpar så om någon hittar mig kan dom ringa. Efterlyst har nog sommarlov nu men är jag inte tillbaka innan det börjar för jag be dom ta upp avsaknaden av min personlighet i programmet.

Känner mig mest som ett tomt skal nu förtiden. Jag fyller år på söndag men ser inte fram emot det. Planerna som jag och killen har för veckan känns som att det kvittar om det blir av eller inte. Jag tjatade om detta i början av våren och sommaren. Fast så är det med allt just nu. Jag har inte lust att göra nånting. Jag som brukade läsa, baka, skratta, få andra att skratta och vara trevlig är någon, eller något, helt annan. Någon som inte är glad, men inte heller är deppig.. utan bara.. är...

Allt känns jobbigt och komplicerat. Att diska känns helt värdelöst  och att sitta vid datorn eller titta på tv suger. Vill inte vara bland andra människor, men samtidigt vill jag inte vara ensam heller. All min energi går åt på jobbet när jag är trevlig mot kunderna men nästa vecka är sista för mig och hur ska det då gå? Lär ju knappast må bättre när jag blir arbetslös. Det värsta är att jag lär bli det ett bra tag när jag inte ens orkar söka nytt jobb.


Är det en deprission på väg?

xoxo

Det jobbiga med att vestibuliten varit snäll nu i ett par veckor är att när smärtan kommer tillbaka så gör det så jävla ont. Jag hade börjat hoppats att det var på väg att bli bra igen men igår kom det tillbaka. Kände av det lite när jag skulle sätta mig i soffan med benen uppdragna som jag tycker om. Dom åkte snabbt ner igen när det brann till. Som tur var gick det över på en gång. Sedan blev det dags att sova och fy fan säger jag bara. Hatar när det gör så ont. Fick tårar i ögonen och ingen salva hjälpte.

Jag vet inte vad gjorde för att det skulle vara i stort sett smärtfritt under ett par veckor. Hoppas det smärtfria kommer tillbaka, men för att stanna. Annars är det bättre att det gör ungefär lika ont hela tiden, man blir van vid smärtan efter ett tag. Ibland kan det ta veckor, ibland månader men van blir man. Usch, vad hemskt.. bli van med att ha ont. Ingen ska behöva vänja sig vid det.

Även om vestibuliten varit snäll ett tag så ställer den ändå till med problem. De få gånger jag har en sexdröm så gör det ont. Jag kan väl iaf få ha mina drömmar ifred utan att den här dumma sjukdomen ska förstöra.

xoxo

Så modigt gjort att gå ut med namn och bild i en rikstäckande tidning som många läser. Hade jag själv inte haft vestibulit så skulle jag inte förstå hur svårt det är att prata om sjukdomen. Det känns verkligen tabu då det är svårt att få andra att förstå hur ont det verkligen gör och hur ofta.

Jag skulle vilja vara lika modigt som Helen är i artikeln och berätta om sjukdomen, för jag vill att andra ska veta. Jag vill att tjejer ska ta bättre hand om sig, inte stressa när det gäller sex och lyssna bättre på sig egen kropp. Dom som har haft oturen att få vestibulit ska få veta att det gör att göra något åt sjukdomen, även om det krångligt och man måste våga testa olika behandlingar. Dom ska veta att det finns ett forum och kunniga läkare.

Men att gå ut med namn och bild skulle jag noga aldrig våga.. däremot om jag fick vara anonym. Då spelar det ingen roll hur stor eller liten tidning det är.

Fast jag gjorde en sak häromdagen som jag tyckte var modigt.. iaf för att vara mig. Har för ett tag sedan börjat sommarjobba  och där jobbar det 4 kvinnor i olika åldrar. När det bara var jag och en av dom som arbetade började vi prata om att skaffa barn. Då sa jag att det är lite jobbigt när vänner och andra runt omkring får barn och inte jag, jag kan inte ens börja fundera på att få barn då jag inte ens kan ha sex. Jag berättade att jag hade vestibulit men sa inte så mycket om själva sjukdomen mer än att det bränner och gör ont, och att jag även fått vaganism pga av vestibuliten.

Så modigt eller inte, för mig var det lilla ett stort steg.

xoxo

Den här veckan har jag inte haft speciellt ont av vestibuliten, varit på gränsen till  ingenting.  Har varit riktigt skönt. Vet inte vad det är som gör att jag inte haft ont då jag  inte använt några salvor eller liknande. Kanske är det för att jag som person har varit mycket mer avslappnad mot vad jag brukar vara. Trivs så bra med allting just nu, tillskillnad mot innan då problemen var överallt.

Även om vestibuliten har varit snäll så har min vaganism varit rätt grymm, på ett elakt sätt. Egentligen tror jag att den gör ungefär lika ont i vanliga fall, det är bara det att smärtan från vestibuliten har nog tagit över. Fick riktiga kramper, kändes i hela underlivet.

Ärligt talat, jag har hellre ont av vaganismen än vestibuliten. Att slippa den där svidande, brinnande smärtan är guld värt. Sedan känns det lättare att jobba bort vaganism än vestibulit. Fast vad vet jag.. måste ju bli av med vesti innan jag tar itu med min vaganism. Man kan alltid intala sig det så det känns lättare sen när det väl är dags. Lite avslappnande övningar är allt jag gör nu för vaganismen då jag inte kan komma i närheten av underlivet utan att det bränner.

Hoppas att vestibuliten kan fortsätta vara snäll mot lilla mig.

xoxo

Varje dag känns som en kamp. När dagen är slut så känns det som att jag alltid har förlorat och vestibuliten har vunnit. Jag försöker alltid att tänka att det ska bli en bra dag idag när jag vaknar. När jag ska lägga mig tänker jag att imorgon ska det bli en bättre dag. Jag har lika fel varje gång.

Jag vet att den här bloggen är lite smått deppig men jag måste få göra mig av med alla negativa känslor nånstans. All tid bland andra människor går åt till att le och låtsas till att allt är bra. jag klarar inte av att berätta för alla att jag har vestibulit, jag menar.. hur ska dom förstå när inte ens läkare som ska vara utbildade på sjukdomar vet vad det är.. Jag vill inte ha en tycka-synd-om-blick från andra, sån har jag aldrig varit. Det jag vill ha är förståelse till varför jag ibland mår väldigt dåligt.

Jag pratar sällan om känslor. Spelar ingen roll om jag känner personen jag pratar med, det är alltid lika svårt. Jag berättar inte när jag mår dåligt eller om det är något som verkligen stör mig. Nu pratar jag om större saker än huvudvärk och bilister som inte stannar vid övergångsställen. Så det jag ska skriva nu är svårare än vad ni kanske tror för det känns som om jag blottar hela min själ för er. Samtidigt så måste jag få ur mig det här och har ingen annanstans att skriva det. Brukar bara skriva om vestibulit i bloggen så jag ber på förhand om ursäkt för nedanstående svamlande text.

Jag är rädd.

Jag är rädd att jag aldrig kommer att bli bra igen. Jag är rädd att det ska ta slut mellan mig och min sambo, trots att vi har det hur bra som helst. Jag är rädd att han ska hitta någon annan.. någon som han kan ha sex med. Jag är rädd för att ha sex för jag vet hur ont det gjorde att försöka. Jag är rädd för att aldrig kunna ha sex igen.. Jag är rädd att andra ska tycka det är nåt fel på mig om jag berättar att jag har vestibulit. Jag är rädd att bli sviken igen när jag söker hjälp för vestibuliten. Jag vågar inte kontakta någon typ av psykolog för jag har blivit sviken av såna förut och det har alltid slutat med att jag mått sämre.

Jag är rädd varje gång jag går och lägger mig pga av min astma. Den är alltid som jobbigast då. Spelar ingen roll att i dammsuger, dammar och luftar. Jag känner på en gång när luften är sämre och jag får nästan panik .Jag är till och med rädd för att börja träna, något som jag verkligen vill göra då jag tycker det börjar bli lite för många extrakilon. Men så fort jag anstränger mig kommer det där trycker över bröstet och spökar. Försöker att ignorera det men det går inte. "Nedsatt andningsfunktion" sa läkaren. Är det ens en diagnos? Astmaanfall är något som skrämmer mig för jag kan inte hantera det. Jag blir panikslagen och det göra allting värre. Den enda som kan göra lugn (oavsett situation) är min pojkvän. Astman blev sämre för ett par månader sedan. Från att nästan aldrig känt av det så spökar astman hela tiden.

Jag är rädd att pappa ska bli dålig igen. Han har gått igenom så mycket redan. Jag är rädd för att han ska bli ensam. Jag är rädd för hur det kommer gå om mamma försöker lämna sin sambo. Kommer hon klara det? Vem ska han hota till livet den här gången? Mig, min bror, min syster, min mamma, min moster, sig själv? Jag är rädd för hur hon kommer må om hon stannar. Jag är rädd att min familj ska tycka att jag svikit dom efter att jag flyttat så långt ifrån dom.

Jag är rädd att jag inte ska få några nya vänner i min nya stad. Jag är rädd att vi inte kommer att få ekonomin att funka om jag inte hittar ett heltidsjobb nu.

Så.. förutom alla du ska se att det ordnar sig, det kommer bli bra, oroa dig inte, vad ska jag göra?

Igår sa min pojkvän för första gången något som jag tog illa vid när det gäller sex. Eller det var egentligen 3 saker. Vi har varit ihop i 3 år och jag har haft problem med vestibulit i ungefär 2 av de åren. Han har alltid varit förstående, stöttande och sagt till mig att ta det lugnt när det gäller sex. Han har aldrig varit "på" och försökt få mig att göra nåt jag inte vill. Han har varit en drömkille för alla med vestibulit.


Jag har haft problem med att bli kåt i ett år och det blir bara svårare och svårare. Nu för tiden blir jag i stort sett aldrig kåt. Jag behöver därför lite hjälp på traven men av olika anledningar händer det aldrig nåt. Igår fick jag väl förklaringen... Två av sakerna han sa var att han är för trött och att han inte vet hur han ska göra. Hallå... Så svårt är det inte... jag kan förstå eftersom det var ett bra tag sedan han gjorde mig kåt men han vet vad jag gillar. Jag berättade iaf att jag vill ha hångel, smek, lite dirty talk, stämning och att det ska vara seriöst utan flamsande. Han får göra allt förutom att ta mig där nere. Inte redo för det än. Vill först se hur kroppen reagerar på att bli kåt.

Vi gosar väldigt mycket och att skämta är lite av våran grej. Tyvärr skämtas även de stunder som skulle kunnat göra mig kåt bort. Jag försöker ofta ta första steget men blir avvisad för att han är trött, orkar inte, inte har tid.. Jag ber inte om en orgasm eller att vi ska ha värsta knullet. Jag vill bli kåt. Inga konstigheter med det? Jag vill kunna känna att jag kan bli kåt precis som en vilken jävla svensson som helst.

Det tredje han sa som verkligen gjorde at jag tog illa vid var när jag berättade att inte varit kåt en enda gång den här månaden när jag har runkat av honom och han svarade med "måste man vara det då?"

Klart som fan att man ska vara kåt när man ska göra nåt som gäller sex. hade det inte varit för att jag är en väldigt rastlös människa och handen dras till hans kuk skulle han aldrig fått en avrunkning i huvudtaget. Jag ställer inte upp för att han tittar med hundögon utan det har mest varit för att ha något att göra. Hur tragiskt låter inte det? det är en av anledningarna till att jag inte suger av honom även om han frågor om. Jag vill vara kåt när jag gör det.

Ska jag tolka det som att han tycker att jag ska ställa upp på vanligt sex när jag inte är kåt? Jag har svårt att tro det med tanke på att hur hans beteende innan. Han kan ju glömma att få känna min hand på hans kuk innan han kan ta sig tid och ork för att göra mig kåt. Oavsett hur rastlös jag blir tänker jag inte leka med honom om jag inte är kåt.


xoxo

Jag försöker att få min vestibulit att bli bättre men det är svårt. Ibland orkar man inte och ibland känns det som att det inte är värt att försöka. Helt fel att tänka så, jag vet, men man kan inte hjälpa att man känner så. det jobbiga är att det känns väldigt ensamt för det finns ingen jag kan prata med. Visst, jag har pojkvän. So what? Jag berättar inte detaljer om min vestibulit för honom. Jag säger inte till varje gång jag har ont eller att jag mår dåligt på grund av den. Det räcker med att han vet att jag har svårt att sova. Behöver han veta att jag har svårt att sova för att det gör ont av vestibuliten? Han behöver inte heller veta att ibland när jag har svårt att sitta still i soffan så beror det på att det gör ont. eller jo.. det behöver han nog...

Just nu är det en sån period. Jag mår dåligt över vestibuliten. jag klarar inte av att ta det där steget som behövs för att bli bättre. Det låter ju så lätt men varför känns det då så svårt? Jag vet exakt vad det är jag behöver göra men av någon anledningen så går det inte. Jag behöver smörja mig med salvorna. jag behöver hitta någon att prata med. jag behöver köpa ny intimolja. jag behöver vänja kroppen med att vara kåt utan att få ont. jag behöver jobba på självförtroendet.

Det jobbiga med att inte ha någon att prata med är att det finns inte heller någon som kan hjälpa mig upp ur den här svackan. Jag får ta hand om det själv, vilket gör att det tar längre tid. men vad ska jag göra? Ringa bästa vännen och gråta ut när hon knappt fattar vad vestibulit är för något? Hon tror ju att jag och killen knullar som kaniner fast jag sagt att vi inte haft sex på evigheter. Ska jag då förklara för henne innan jag kan berätta hur jag mår? Kurator och sånt skit har jag riktigt svårt för efter att ha blivit dåligt bemött flera gånger under skoltiden då jag led av ätstörningar och självmordstankar. Det finns ett helt underbart forum för oss med vestibulit men vill inte besvära dom med min svacka heller. Det får knappast dom att må bättre. Jag vill ju skriva bra saker som hjälper dom och kan få dom att må bättre. Inte att idag är allt skit och jag hoppas att jorden går under.

Det här är som sagt bara en svacka som förhoppningsvis snart går över. När den gör det kommer jag tycka att det finns ett ljus i tunneln och att jag är på väg att bli frisk. Inte det mest uppmuntrande inlägget precis men det kommer gladare inlägg senare, när jag mår lite bättre.

xoxo

Behövde påfyllning av locobasen och köpte även locobase repair för att se om det ger ett bättre resultat. Har varit utan salva i 2 veckor och jag har märkt att det gjort mer ont då. Det verkar som att locobase hjälper mer än vad man tror så den ska fortsätta med.

När jag kom hem insåg jag att jag glömde köpa jordnötsolja. Det tråkiga är att oljan är väldigt dryg men det känns som att datumet är lite väl kort.. Jag får helt enkelt använda den oftare så att den är tom när utgångsdatumet närmar sig.

xoxo

Igår efter ett litet besök på toaletten började det svida. Hoppades att det skulle gå över lika sanbbt som det började men sån tur har inte jag. Så från klockan 9 igår kväll till klockan 4 i natt (/morse whatever) sved de och gjorde ont. Jag behöver väl inte tilläga att jag inte kunde somna förrän det slutade?

Det jobbiga är att när det börjar svida och göra ont finns det inget som hjälper... Därför är det viktigt att försöka hitta ett sätt att se till att det aldrig börjar. Salvor, oljor mm...




xoxo

jag är bra på att vattna plastblommor. (ja, jag vet att dom inte ska ha vatten, men några ser ju så verkliga ut....)

Äntligen är datorn fixad. Inte hunnit med så mycket den sista tiden förutom att jobba. Jobbat 7 dagar i rad och dom vill ha hjälp idag också. Blir 11 dagar i rad då, vet inte om jag pallar det. Så trött i kroppen och huvudet värker men behöver verklligen pengarna. Ska ju snart flytta ner till pojkvännen =) bara 1½ månad kvar.

Lite av stressen har släppt men mycket är kvar. Tydligen kan stress vara en av många orsaker till att man får v och att symptomen inte går över. Inte så konstigt om jag ofta har ont med tanke på hur stressad jag är. Måste verkligen lugna ner mig lite innan kroppen pajar ihop. Min astma har gått från att endast reagera på damm och kvalster till riktig astma och får attacker nästan varje dag nu för tiden.

Så vad är jag då så stressad över?

Pengar. Okej, lite bättre blev det när jag klarade av körkortet och får behålla det mesta av lönnen nu men innan hade jag inte lika mångar timmar= inte lika mycket pengar. Februari lönen är den första som jag får betalt för heltid typ. Måste fortfarande betala av det sista på bilen, 7000 kronor. behöver pengar tills jag flyttar för tänk om jag inte hittar ett jobb på en gång. då måste jag ha lite undansparat för att kunna betala hyra och räkningar. Hittar jag jobb har jag och pojken istället pengar ill möbler. Mitt sparkonto är nästan tomt efter alla körlektioner och måste fyllas på igen, annars är jag körd om det händer nåt.   Need money!

Jobb. Slipper äntligen mitt nuvarande jobb som jag inte trivs med. Massa stress försvinner då men jag jobbar fortfarande där i en månad till fram tills dess är det stress.stress,stress,stress. alltid högt tempo på jobb. Får inte de raster vi ska ha, jobbar fler timmar än vad jag egentligen får göra, stress, underbemannande nästan varje dag i en månad nu, dåligt betalt, och så stress också. Förresten, sa jag att det var stressigt? Sen har jag ju inget nytt jobb i skåne så stressad och orolig över det. Inget jobb, inga pengar. Så enkelt är det.

Flytten. Missuppfatta mig inte, jag tror vi kommer få det bra ihop men tänk om... Måste sluta oroa mig för sånt som kan hända. Får ta det som det kommer. Men funkar det inte måste jag krypa tillbaka till den här skitstaden igen
 med svansen mellan bena. Sen är det tusen miljoner saker att fixa inför, under och efter flytten.

Tiden.  Den räcker fan inte till. Skulle behöva 24 timmar till på dygnen så jag hinner med allt. Allt jag gör nu för tiden är jobba, sova, jobba, sova och lite dator där emellan. När ska jag hinna skriva alla arbetsansökningar, packa, träffa vänner, träffa familjen, hinna gå alla ärenden som skulle göras för flera veckor sedan. jag skulle även behöva tid till att ta hand om mig själv med tanke på hur jag mår, sova ut ordentligt, städa mitt bombnedslag till rum, träna och bara slappa. Vet ni hur mycket tid jag slösar bar på det här inlägget?!? Det gör mig inte mindre stressad.

Familjen. Massa saker som jag inte tänker skriva här som bidrar till att jag är stressad.

Sex och vestibulit. Jag vill bli frisk. jag vill ha sex. Men när?!? Its killing me.

Allt är bara stress, stress, stress. ska bli skönt när jag väl flyttar och får ett jobb som jag trivs med. Det kommer kännas bättre då och när jag börjar stressa ner kan jag ta itu med vestibuliten med hjälp av pojkvännen. Drömma går ju....

Lika bra att skriva om hur det gick när jag skulle träffa den där "experten" i grannstaden för att få bättre hjälp med min vestibulit. Inlägget kommer bli rätt långt men det får ni stå ut med.

Fick hjälp av ungdomsmottagningen att få tiden. Kändes bra att dom hjälpte mig så mycket. När dom inte kom fram på telefonnumret som man bokade tider på, använde dom flera av sina kontakter för att få tag på "experten". Hon var en väldigt upptagen människa som bara jobbade en dag i veckan och därför var det lång väntetid. Kommer inte ihåg exakt hur länge jag fick vänta men var iaf 2-3 månader.

Väl där fick jag inget bra första intryck av henne. Sånt gör mycket i såna hära situationer. Fick sitta ner på hennes kontor och hon frågade bara om jag hade v, och jag svarade ja. Sedan fick jag fylla i ett papper och det kändes nästan som ett prov. Genom svaren skulle dom kunna se om jag verkligen hade v, enligt henne. Frågorna hade mycket med sex att göra som om man blivit våldtagen, utnyttjad, ont vid när man förlorade oskulden och så vidare. Hur många partners man haft, hur ofta och såna privata saker. Några frågor handlade om hälsan. Om man var stressad, haft ont i magen, svamp, urinvägsinfektion, könssjukdomar osv.

Efteråt kollade hon genom svaren och sa att jag stämde in på flera av alternativen till varför man får v. Hon berättade att hon bokat tid till deras gynekolog som senare skulle göra en undersökning. Eftersom jag redan gjort en på ungdomssmottagningen behövde inte hon göra någon. Varför deras gynekolog då skulle göra en förstår jag fortfarande inte. "Experten" berättade att dom anordnade träffar så man kunde få prata med andra drabbade. Det var så skönt att höra att det fanns fler, till och med från min stad. Hon förklarade även att hon skulle fungera som mitt bollplank, eller vad ska kalla det för, eftersom det finns så många tankar runt omkring.

När jag lämnade henne var jag glad. Det kändes som att jag skulle kunna bli frisk. Det skulle ta tre månader innan vi sågs igen och tills dess skulle hon ha planerat nästa gruppträff för tjejer med v. Jag skulle prova de "tips" hon gett mig och säga om jag märkt nån skillnad. De tips jag fick hade jag redan hört på ungdomssmottagningen och redan börjat med.

Månaderna gick och dags för återbesök. Mycket hade hänt under de månaderna som gjorde att jag var på väg att bli deprimerad. Jag mådde verkligen skit. Försökte berätta för henne hur jag mådde men det enda hon frågade var om jag använde jordnötsoljan som hon sagt till mig. När jag sa att det gjorde ont sa hon irriterat att jag skulle använda den ändå, där det gjorde ont. Har man inte haft vestibulit går det inte att föreställa sig hur jävla ont det gör när det börjar bränna. Jag fick noll respons från henne. Det som jag tidigare hoppats på försvann. Varken gruppträffen eller tid till gynekologen hade hon inte ordnat, och mitt bollplank hade blivit till en kall vägg. Jag kände mig ensam och sviken.

Hur kan man sitta och titta på klockan när det sitter en trasig, gråtande människa framför dig med så mycket problem att hon inte vet vart var hon ska börja och avbryta för att fråga om en olja... När jag träffade henne var min vestibulit som svårast. Det gjorde ont närsomhelst varje dag oavsett vad jag gjorde. Hur kan man då säga till någon att göra smärtan värre genom att smörja precis där jag har ont? Jag var glad att jag klarade av att smörja runt omkring, så ont hade jag. Jag behövde bedövningsmedel ifall jag skulle klara av att smörja i det området där det brände. När jag gick därifrån sa hon till mig att använda jordnötsoljan mer.

Fick tid för återbesök tre månader senare men gick aldrig dit. Jag har flera gånger tänkt boka tid hos terapeut eller psykolog för att kunna prata med någon men varit rädd för att dom ska göra samma sak. Jag var så utsatt och blev mött på sämsta tänkbara sätt. Har pojkvännen men vill inte lasta honom med allt. Känns inte rätt. vet att han hjälper mig med det jag vill ha hjälp med, men vill kunna prata någon som förstår mer vad själva sjukdomen innebär. Lite därför jag startade bloggen, har man ingen att prata med får man väl skriva istället. har börjat skriva lite med en tjej från forumet den här veckan och känner redan hur stor skillnad det gör.


Nu orkar jag inte skriva mer så god natt på er.

xoxo

Efter att jag insett att det var vestibulit jag hade dröjde det (tyvärr) lite till innan jag samlade mod till att gå på undersökning. Mest av rädsla för att det skulle göra ont. Tänk om dom skulle stoppa in nåt instrument så det brände i timmar efteråt. Jag ringde ungdomsmottagningen här i lilla stan för att få en tid. Hon som svarade trodde mig inte riktigt när jag sa att jag hade vestibulit utan försökte få mig att tro att det var svamp eller liknande. Fick iaf komma dit samma dag.

Väl där fick jag berätta hur länge det hade gjort ont. Jag blev mer och mer nervös för varje minut för jag visste att det skulle bli nån typ av undersökning. Jag grät när hon berättade hur den skulle gå till, medan hon gjorde den och efteråt. Det låter nog inte så farligt med "ska bara trycka lätt med en tops på vissa punkter" men fy fan säger jag bara. Det gjorde ont, brända och sved trots att hon knappt rörde mig. Tänk att en liten bomullspinne kan göra så ont.

Eftersom hon som bokade tiden till mig inte trodde det var vestibulit fick jag inte träffa någon som kunde ställa diagnosen även om det var solklart att det var vesti. Fick en ny tid men dröjde en månad ungefär. Kommer inte ihåg om hon var gynekolog eller barnmorska som jag träffade men snäll var hon. Slapp göra en till undersökning. Tur var väl det för jag grät redan när jag kom innanför dörren av rädsla för behöva göra den igen.

Fick tipset att använda jordnötsolja att smörja med så ofta jag kunde. Hon förstod om det gjorde ont men att jag iaf skulle prova att smörja runt omkring i början. Sedan bokade hon en ny tid, den här gången hos "experten" i grannstaden som tagit hand om många tjejer med vestibulit.

Blir ledsen och arg bara av att tänka på den så kallade hjälpen jag fick av experten så orkar inte skriva om det i det här inlägget. Får bli nästa gång.

xoxo

Det tog ett tag för mig att inse att jag hade vestibulit. Först trodde jag det berodde på stress eftersom jag gick sista ring på gymnasiet när de första symptomen kom. Tänkte att det var stressen som gjorde att jag spände mig och att det därför gjorde ont. Försökte ändå att ha sex men det blev inte bättre. I det här stadiet gjorde det ont och sved på ett konstigt brännande sätt efter sex men försvann efter en liten stund.

I juni år 2006 hade jag haft symptomen i ungefär ett halvår. Stressen som jag hade då försvann samma dag som jag tog studenten. Eftersom jag och min pojkvän trodde det berodde på stress tänkte vi att nu borde det inte vara några problem. Vad fel vi hade... Nu började det istället bränna medan vi hade sex och vi var tvungna att avbruta för det gjorde jävligt ont. Smärtan kunde ibland försvinna efter ett par minuter men ibland tog det timmar. Det var väl inte förrän då jag började förstå att det inte var stress utan nåt annat. Könssjukdom var min första tanke.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur fort det gick men symptomen blev bara värre. Eftersom det brände varje gång vid sex låste jag mig själv och bara väntade på att det skulle göra ont. Det blev svårt att slappna av men envis som jag var försökte jag fortfarande ha sex. Om vi bara tar det lite lugnare, lite försiktigare...

Tillslut gick det inte alls. Ingenting kom in i mig, det var som om en brinnande vägg satt i vägen och hindrade både fingrar och snoppar. Det började även göra ont även när jag inte försökte ha sex. När jag satt ner, hade jeans, blev kåt. Ibland försvann det lika fort som det hade kommit men oftast satt det kvar, som mest i flera timmar. Mitt självförtroende fick sig en törn för jag kände mig osexig, konstig och okvinnlig. Vad var det för fel på mig?

Jag hade i ett par månader tänkt söka hjälp för mitt problem men visste för vad. Könssjukdom, svamp, infektion? I oktober 2006 var jag hemma hos pojkvännen och sökte efter nånting som stämde överens med mina symptom. jag tror det var på ungdomar.se som jag hittade fakta om vestibulit. Då visste jag vad det var jag hade och det kändes inte bättre, tvärtom.

Jag tror det här med text i det här inlägget nu. Svårare att skriva om det här än vad jag trodde det skulle vara så får fortsätta en annan gång.

xoxo