Pest eller kolera
Efter att ha mått dåligt hemma ett bra tag så kom jag och älsklingen överens om att ett besök i gamla hemstaden skulle nog få mig att må lite bättre. Så nu sitter jag här i mitt gamla rum.
Ska snart dra iväg och träffa bästa vännen. Ska bli skönt att verkligen få kunna prata ut med någon.
Ska snart dra iväg och träffa bästa vännen. Ska bli skönt att verkligen få kunna prata ut med någon.
Just nu känner jag mig väldigt förvirrad. Jag trivs så bra i mitt nya hem, i staden och jag älskar min sambo men samtdigt så blir jag sjukt uttråkad där. Samtidigt så hatar jag min gamla hatstad och de flesta människor som bor här men här händer det nåt. Spontanfika med någon, gå in på Ica och man träffar alltid någon man känner. Men det finns för många smärtsamma minnen här.
Det känns lite som att välja mellan pest o kolera; Där jag trivs men är uttråkad eller där jag vantrivs och har saker att göra?
xoxo
Det känns lite som att välja mellan pest o kolera; Där jag trivs men är uttråkad eller där jag vantrivs och har saker att göra?
xoxo
Bakslag
Snart dags att sova igen, hoppas verkligen det går bättre i natt än vad det gjort på hela veckan.
Hade ett stort bakslag när det gäller vestibuliten idag. Vi myste i soffan efter maten och medan jag blev kåtare så började det göra ont. Jag som precis hade börjat bli kåt utan att få ont. Hoppas det bara berodde på att jag är sjukt trött som det blev såhär. Behöver väl inte säga att det var slut på myset i samma stund smärtan kom. Jag orkar helt enkelt inte ge det en till chans eller bara ligga kvar och kramas. Går hellre därifrån för att komma ifrån skiten..
Inte vågat känna efter hur jag egentligen mår än.. Får bli i veckan när killen jobbar kväll och jag verkligen kan bryta ihop om det behövs. Känns som att jag skulle behöva det. kan inte gå runt såhär som jag gör, med en konstig tom känsla inuti mig.
Nu ska jag snart krocka med kudden.
Go natt!
Inte vågat känna efter hur jag egentligen mår än.. Får bli i veckan när killen jobbar kväll och jag verkligen kan bryta ihop om det behövs. Känns som att jag skulle behöva det. kan inte gå runt såhär som jag gör, med en konstig tom känsla inuti mig.
Nu ska jag snart krocka med kudden.
Go natt!
Jag kan inte sova
Denna natt är inget undantag.
Jag ger fan upp nu.
xoxo
Jag ger fan upp nu.
xoxo
Vad är okej?
Allt är tillåtet i krig och kärlek?
Men är det tillåtet att bli reta upp sig på den man älskar bara för att det ska hända nånting i vardagen? Får man bli så irriterad att man tillslut blir arg och bara vill explodera? Om det ej är tillåtet så är jag en hemsk människa.
Den här veckan har i stort sett gått ut på att jag varit arg, sur eller irriterad över nåt han säger. Ibland så är det för att vissa saker han säger på ett speciellt sätt påminner mig så mycket om det jag fick stå ut med hemma. Jag kunde inte försvara mig då och försöker därför göra det nu istället. Näbbar och klor kommer fram vilket resulterar i att han tycker jag är omogen. Visst, man ska inte låta kläder ligga på golvet i sovrummet, jag kan bli bättre på att plocka undan efter mig men.. han är ju inte ett dugg bättre själv. Jag går inte och berättar att jag plockat undan efter honom, som han gör, eftersom jag tycker att det hör till sambolivet. När jag försökte med det. för att få honom att förstå att han också är lite av en slarver, så blir det bara tjafs.
Ibland när han säger nåt så blir jag på dåligt humör för jag orkar inte reagera på nåt annat sätt. Jag är uttråkad, saknar att ha nåt att göra, saknar vännerna. Det händer ingenting här och jag klarar inte av att bara gå hemma. Jag känner mig instängd och begränsad. Jag känner ingen här, kan inte träna som jag vill pga sjukdomar, kan inte liva det liv jag vill liva. Missuppfatta mig rätt, älskar min pojkvän, lägenheten och staden vi bor i., men det är för händelselöst. Känns som att gå promenader och fotografera inte ger mig nånting längre.
Den här veckan har jag dessutom haft mer sömnproblem än vad jag brukar. (Anledningen till varför jag bloggar vid en tidpunkt då de flesta sover.) Det gör mig ännu mer lättretlig och hans dumma, onödiga kommentarer klarar jag mig utan då. Vi har varit ihop i snart 3½ år och han har fortfarande inte lärt sig det. Ändå säger jag till, ber honom låta mig vara men det är som att tala med en vägg. Han ska få mig att inse hur omogen jag är och att man inte kan bete sig som jag gör, för det funkar inte så i den riktiga världen. (Hans egna ord)
Det jag egentligen skulle behöva fråga mig själv är hur jag verkligen mår. Vågar jag verkligen känna efter för att sedan inse att allting kanske är så okej som jag trott? För det här låter väl ändå inte som en person som mår bra?
Den här veckan har i stort sett gått ut på att jag varit arg, sur eller irriterad över nåt han säger. Ibland så är det för att vissa saker han säger på ett speciellt sätt påminner mig så mycket om det jag fick stå ut med hemma. Jag kunde inte försvara mig då och försöker därför göra det nu istället. Näbbar och klor kommer fram vilket resulterar i att han tycker jag är omogen. Visst, man ska inte låta kläder ligga på golvet i sovrummet, jag kan bli bättre på att plocka undan efter mig men.. han är ju inte ett dugg bättre själv. Jag går inte och berättar att jag plockat undan efter honom, som han gör, eftersom jag tycker att det hör till sambolivet. När jag försökte med det. för att få honom att förstå att han också är lite av en slarver, så blir det bara tjafs.
Ibland när han säger nåt så blir jag på dåligt humör för jag orkar inte reagera på nåt annat sätt. Jag är uttråkad, saknar att ha nåt att göra, saknar vännerna. Det händer ingenting här och jag klarar inte av att bara gå hemma. Jag känner mig instängd och begränsad. Jag känner ingen här, kan inte träna som jag vill pga sjukdomar, kan inte liva det liv jag vill liva. Missuppfatta mig rätt, älskar min pojkvän, lägenheten och staden vi bor i., men det är för händelselöst. Känns som att gå promenader och fotografera inte ger mig nånting längre.
Den här veckan har jag dessutom haft mer sömnproblem än vad jag brukar. (Anledningen till varför jag bloggar vid en tidpunkt då de flesta sover.) Det gör mig ännu mer lättretlig och hans dumma, onödiga kommentarer klarar jag mig utan då. Vi har varit ihop i snart 3½ år och han har fortfarande inte lärt sig det. Ändå säger jag till, ber honom låta mig vara men det är som att tala med en vägg. Han ska få mig att inse hur omogen jag är och att man inte kan bete sig som jag gör, för det funkar inte så i den riktiga världen. (Hans egna ord)
Det jag egentligen skulle behöva fråga mig själv är hur jag verkligen mår. Vågar jag verkligen känna efter för att sedan inse att allting kanske är så okej som jag trott? För det här låter väl ändå inte som en person som mår bra?
xoxo
Sexy bitch in jeans
När jag fick vestibulit och insåg att jeans, mitt favoritplagg, inte längre var ett förstahands val när det gällde kläder fick jag ett väldigt stort problem. Just då ägde jag inga mysbyxor, utan endast ett par pyjamasbyxor. Nu har garderoben växt lite på den fronten och jag har nu tre par mysbyxor medan när det gäller jeans har det stått still på shoppingfronten. Tills igår vill säga.
Jag hittade äntligen såna jeans jag letat efter sedan början av sjukdomen. Jeans i typ baggymodell som sitter bra och inte är för korta i benen. I ren lycka köpt ejag även ett vanligt par jeans att ha en av de dagar då vestibuliten känn bättre än vanligt.
Har alltid mysbyxor hemma och eftersom jag just nu är arbetslös så blir det väldigt mycket. När jag jobbade i butiken hade jag jeans när solen inte värmde på allt för mycket och slet av dom så fort jag kom hem. Och beroende på vestibuliten hade jag olika jeans att välja på, de som jag verkligen ville ha på mig och de jag blev tvungen att ha på mig pga v. Ska bli skönt att slippa det och kunna dra på mig mina baggys som jag älskar.
Annars har det inte hänt så mycket, försöker hitta all fakta jag vill få tag på om botox men det går tyvärr lite segt med det. Jag fick en väldigt positiv respons från älsklingen efter att ha gett honom lite oralt i söndagskväll: "din sexiga bitch!". Tänk att en sån kommentar kan betyda så mycket. Känns som att vi är en liten bit på väg tillbaka till det vi hade innan då vi båda ville och när vi testade lite nytt. Hans kommentar fick mig att känna mig riktigt duktig för första gången på länge. Mer sånt.
Jag hittade äntligen såna jeans jag letat efter sedan början av sjukdomen. Jeans i typ baggymodell som sitter bra och inte är för korta i benen. I ren lycka köpt ejag även ett vanligt par jeans att ha en av de dagar då vestibuliten känn bättre än vanligt.
Har alltid mysbyxor hemma och eftersom jag just nu är arbetslös så blir det väldigt mycket. När jag jobbade i butiken hade jag jeans när solen inte värmde på allt för mycket och slet av dom så fort jag kom hem. Och beroende på vestibuliten hade jag olika jeans att välja på, de som jag verkligen ville ha på mig och de jag blev tvungen att ha på mig pga v. Ska bli skönt att slippa det och kunna dra på mig mina baggys som jag älskar.
Annars har det inte hänt så mycket, försöker hitta all fakta jag vill få tag på om botox men det går tyvärr lite segt med det. Jag fick en väldigt positiv respons från älsklingen efter att ha gett honom lite oralt i söndagskväll: "din sexiga bitch!". Tänk att en sån kommentar kan betyda så mycket. Känns som att vi är en liten bit på väg tillbaka till det vi hade innan då vi båda ville och när vi testade lite nytt. Hans kommentar fick mig att känna mig riktigt duktig för första gången på länge. Mer sånt.
xoxo
