Bollplanket blev till en vägg
Lika bra att skriva om hur det gick när jag skulle träffa den där "experten" i grannstaden för att få bättre hjälp med min vestibulit. Inlägget kommer bli rätt långt men det får ni stå ut med.
Fick hjälp av ungdomsmottagningen att få tiden. Kändes bra att dom hjälpte mig så mycket. När dom inte kom fram på telefonnumret som man bokade tider på, använde dom flera av sina kontakter för att få tag på "experten". Hon var en väldigt upptagen människa som bara jobbade en dag i veckan och därför var det lång väntetid. Kommer inte ihåg exakt hur länge jag fick vänta men var iaf 2-3 månader.
Väl där fick jag inget bra första intryck av henne. Sånt gör mycket i såna hära situationer. Fick sitta ner på hennes kontor och hon frågade bara om jag hade v, och jag svarade ja. Sedan fick jag fylla i ett papper och det kändes nästan som ett prov. Genom svaren skulle dom kunna se om jag verkligen hade v, enligt henne. Frågorna hade mycket med sex att göra som om man blivit våldtagen, utnyttjad, ont vid när man förlorade oskulden och så vidare. Hur många partners man haft, hur ofta och såna privata saker. Några frågor handlade om hälsan. Om man var stressad, haft ont i magen, svamp, urinvägsinfektion, könssjukdomar osv.
Efteråt kollade hon genom svaren och sa att jag stämde in på flera av alternativen till varför man får v. Hon berättade att hon bokat tid till deras gynekolog som senare skulle göra en undersökning. Eftersom jag redan gjort en på ungdomssmottagningen behövde inte hon göra någon. Varför deras gynekolog då skulle göra en förstår jag fortfarande inte. "Experten" berättade att dom anordnade träffar så man kunde få prata med andra drabbade. Det var så skönt att höra att det fanns fler, till och med från min stad. Hon förklarade även att hon skulle fungera som mitt bollplank, eller vad ska kalla det för, eftersom det finns så många tankar runt omkring.
När jag lämnade henne var jag glad. Det kändes som att jag skulle kunna bli frisk. Det skulle ta tre månader innan vi sågs igen och tills dess skulle hon ha planerat nästa gruppträff för tjejer med v. Jag skulle prova de "tips" hon gett mig och säga om jag märkt nån skillnad. De tips jag fick hade jag redan hört på ungdomssmottagningen och redan börjat med.
Månaderna gick och dags för återbesök. Mycket hade hänt under de månaderna som gjorde att jag var på väg att bli deprimerad. Jag mådde verkligen skit. Försökte berätta för henne hur jag mådde men det enda hon frågade var om jag använde jordnötsoljan som hon sagt till mig. När jag sa att det gjorde ont sa hon irriterat att jag skulle använda den ändå, där det gjorde ont. Har man inte haft vestibulit går det inte att föreställa sig hur jävla ont det gör när det börjar bränna. Jag fick noll respons från henne. Det som jag tidigare hoppats på försvann. Varken gruppträffen eller tid till gynekologen hade hon inte ordnat, och mitt bollplank hade blivit till en kall vägg. Jag kände mig ensam och sviken.
Hur kan man sitta och titta på klockan när det sitter en trasig, gråtande människa framför dig med så mycket problem att hon inte vet vart var hon ska börja och avbryta för att fråga om en olja... När jag träffade henne var min vestibulit som svårast. Det gjorde ont närsomhelst varje dag oavsett vad jag gjorde. Hur kan man då säga till någon att göra smärtan värre genom att smörja precis där jag har ont? Jag var glad att jag klarade av att smörja runt omkring, så ont hade jag. Jag behövde bedövningsmedel ifall jag skulle klara av att smörja i det området där det brände. När jag gick därifrån sa hon till mig att använda jordnötsoljan mer.
Fick tid för återbesök tre månader senare men gick aldrig dit. Jag har flera gånger tänkt boka tid hos terapeut eller psykolog för att kunna prata med någon men varit rädd för att dom ska göra samma sak. Jag var så utsatt och blev mött på sämsta tänkbara sätt. Har pojkvännen men vill inte lasta honom med allt. Känns inte rätt. vet att han hjälper mig med det jag vill ha hjälp med, men vill kunna prata någon som förstår mer vad själva sjukdomen innebär. Lite därför jag startade bloggen, har man ingen att prata med får man väl skriva istället. har börjat skriva lite med en tjej från forumet den här veckan och känner redan hur stor skillnad det gör.
Nu orkar jag inte skriva mer så god natt på er.
xoxo
Efteråt kollade hon genom svaren och sa att jag stämde in på flera av alternativen till varför man får v. Hon berättade att hon bokat tid till deras gynekolog som senare skulle göra en undersökning. Eftersom jag redan gjort en på ungdomssmottagningen behövde inte hon göra någon. Varför deras gynekolog då skulle göra en förstår jag fortfarande inte. "Experten" berättade att dom anordnade träffar så man kunde få prata med andra drabbade. Det var så skönt att höra att det fanns fler, till och med från min stad. Hon förklarade även att hon skulle fungera som mitt bollplank, eller vad ska kalla det för, eftersom det finns så många tankar runt omkring.
När jag lämnade henne var jag glad. Det kändes som att jag skulle kunna bli frisk. Det skulle ta tre månader innan vi sågs igen och tills dess skulle hon ha planerat nästa gruppträff för tjejer med v. Jag skulle prova de "tips" hon gett mig och säga om jag märkt nån skillnad. De tips jag fick hade jag redan hört på ungdomssmottagningen och redan börjat med.
Månaderna gick och dags för återbesök. Mycket hade hänt under de månaderna som gjorde att jag var på väg att bli deprimerad. Jag mådde verkligen skit. Försökte berätta för henne hur jag mådde men det enda hon frågade var om jag använde jordnötsoljan som hon sagt till mig. När jag sa att det gjorde ont sa hon irriterat att jag skulle använda den ändå, där det gjorde ont. Har man inte haft vestibulit går det inte att föreställa sig hur jävla ont det gör när det börjar bränna. Jag fick noll respons från henne. Det som jag tidigare hoppats på försvann. Varken gruppträffen eller tid till gynekologen hade hon inte ordnat, och mitt bollplank hade blivit till en kall vägg. Jag kände mig ensam och sviken.
Hur kan man sitta och titta på klockan när det sitter en trasig, gråtande människa framför dig med så mycket problem att hon inte vet vart var hon ska börja och avbryta för att fråga om en olja... När jag träffade henne var min vestibulit som svårast. Det gjorde ont närsomhelst varje dag oavsett vad jag gjorde. Hur kan man då säga till någon att göra smärtan värre genom att smörja precis där jag har ont? Jag var glad att jag klarade av att smörja runt omkring, så ont hade jag. Jag behövde bedövningsmedel ifall jag skulle klara av att smörja i det området där det brände. När jag gick därifrån sa hon till mig att använda jordnötsoljan mer.
Fick tid för återbesök tre månader senare men gick aldrig dit. Jag har flera gånger tänkt boka tid hos terapeut eller psykolog för att kunna prata med någon men varit rädd för att dom ska göra samma sak. Jag var så utsatt och blev mött på sämsta tänkbara sätt. Har pojkvännen men vill inte lasta honom med allt. Känns inte rätt. vet att han hjälper mig med det jag vill ha hjälp med, men vill kunna prata någon som förstår mer vad själva sjukdomen innebär. Lite därför jag startade bloggen, har man ingen att prata med får man väl skriva istället. har börjat skriva lite med en tjej från forumet den här veckan och känner redan hur stor skillnad det gör.
Nu orkar jag inte skriva mer så god natt på er.
xoxo
Kommentarer
Postat av: Linda
Hej har haft liknande problem som du men kanske inte lika illa då jag började leta på nätet tidigt efter en lösning. Vill gärna hjälpa dig bli fri från detta och en lycklig tjej igen. Kan ge dig många bra råd via email om du vill.
kram
Trackback
