Brinnande vulva

Surfade runt lite igår och såg att tidningen cosmo ville ha tips och idéer på artiklar inom ämnet sex. Jag var bara tvungen att skriva till dom och tipsa om vestibulit. Får hoppas dom nappar. Vem vet, nästa gång cosmo kommer hem i brevlådan (eller när man köper den i affären) kanske det står om vestibulit.

Jag tror det skulle göra stor skillnad för alla oss som är drabbade men även att de som inte är sjuka kanske kan slippa detta helvete helt och hållet. Sedan kanske det blir lättare att prata om sjukdomen bland vänner om man kan börja med "läste ni om min sjukdom i cosmo, dom hade skrivit om vestibulit" Hoppas bara det blir en ordentlig artikel och inte bara nämns i förbifarten som det gör i de flesta medier de få gånger som man tar upp vestibulit.


Håll tummarna!

Update: Skrev även ett inlägg på forumet om att dom också kan tipsa om vestibulit så chansen att det faktiskt blir en artikel ökar.

xoxo


ps, tack för din kommentar lina, den värmde =)

Jag pratar sällan om känslor. Spelar ingen roll om jag känner personen jag pratar med, det är alltid lika svårt. Jag berättar inte när jag mår dåligt eller om det är något som verkligen stör mig. Nu pratar jag om större saker än huvudvärk och bilister som inte stannar vid övergångsställen. Så det jag ska skriva nu är svårare än vad ni kanske tror för det känns som om jag blottar hela min själ för er. Samtidigt så måste jag få ur mig det här och har ingen annanstans att skriva det. Brukar bara skriva om vestibulit i bloggen så jag ber på förhand om ursäkt för nedanstående svamlande text.

Jag är rädd.

Jag är rädd att jag aldrig kommer att bli bra igen. Jag är rädd att det ska ta slut mellan mig och min sambo, trots att vi har det hur bra som helst. Jag är rädd att han ska hitta någon annan.. någon som han kan ha sex med. Jag är rädd för att ha sex för jag vet hur ont det gjorde att försöka. Jag är rädd för att aldrig kunna ha sex igen.. Jag är rädd att andra ska tycka det är nåt fel på mig om jag berättar att jag har vestibulit. Jag är rädd att bli sviken igen när jag söker hjälp för vestibuliten. Jag vågar inte kontakta någon typ av psykolog för jag har blivit sviken av såna förut och det har alltid slutat med att jag mått sämre.

Jag är rädd varje gång jag går och lägger mig pga av min astma. Den är alltid som jobbigast då. Spelar ingen roll att i dammsuger, dammar och luftar. Jag känner på en gång när luften är sämre och jag får nästan panik .Jag är till och med rädd för att börja träna, något som jag verkligen vill göra då jag tycker det börjar bli lite för många extrakilon. Men så fort jag anstränger mig kommer det där trycker över bröstet och spökar. Försöker att ignorera det men det går inte. "Nedsatt andningsfunktion" sa läkaren. Är det ens en diagnos? Astmaanfall är något som skrämmer mig för jag kan inte hantera det. Jag blir panikslagen och det göra allting värre. Den enda som kan göra lugn (oavsett situation) är min pojkvän. Astman blev sämre för ett par månader sedan. Från att nästan aldrig känt av det så spökar astman hela tiden.

Jag är rädd att pappa ska bli dålig igen. Han har gått igenom så mycket redan. Jag är rädd för att han ska bli ensam. Jag är rädd för hur det kommer gå om mamma försöker lämna sin sambo. Kommer hon klara det? Vem ska han hota till livet den här gången? Mig, min bror, min syster, min mamma, min moster, sig själv? Jag är rädd för hur hon kommer må om hon stannar. Jag är rädd att min familj ska tycka att jag svikit dom efter att jag flyttat så långt ifrån dom.

Jag är rädd att jag inte ska få några nya vänner i min nya stad. Jag är rädd att vi inte kommer att få ekonomin att funka om jag inte hittar ett heltidsjobb nu.

Så.. förutom alla du ska se att det ordnar sig, det kommer bli bra, oroa dig inte, vad ska jag göra?

Igår sa min pojkvän för första gången något som jag tog illa vid när det gäller sex. Eller det var egentligen 3 saker. Vi har varit ihop i 3 år och jag har haft problem med vestibulit i ungefär 2 av de åren. Han har alltid varit förstående, stöttande och sagt till mig att ta det lugnt när det gäller sex. Han har aldrig varit "på" och försökt få mig att göra nåt jag inte vill. Han har varit en drömkille för alla med vestibulit.


Jag har haft problem med att bli kåt i ett år och det blir bara svårare och svårare. Nu för tiden blir jag i stort sett aldrig kåt. Jag behöver därför lite hjälp på traven men av olika anledningar händer det aldrig nåt. Igår fick jag väl förklaringen... Två av sakerna han sa var att han är för trött och att han inte vet hur han ska göra. Hallå... Så svårt är det inte... jag kan förstå eftersom det var ett bra tag sedan han gjorde mig kåt men han vet vad jag gillar. Jag berättade iaf att jag vill ha hångel, smek, lite dirty talk, stämning och att det ska vara seriöst utan flamsande. Han får göra allt förutom att ta mig där nere. Inte redo för det än. Vill först se hur kroppen reagerar på att bli kåt.

Vi gosar väldigt mycket och att skämta är lite av våran grej. Tyvärr skämtas även de stunder som skulle kunnat göra mig kåt bort. Jag försöker ofta ta första steget men blir avvisad för att han är trött, orkar inte, inte har tid.. Jag ber inte om en orgasm eller att vi ska ha värsta knullet. Jag vill bli kåt. Inga konstigheter med det? Jag vill kunna känna att jag kan bli kåt precis som en vilken jävla svensson som helst.

Det tredje han sa som verkligen gjorde at jag tog illa vid var när jag berättade att inte varit kåt en enda gång den här månaden när jag har runkat av honom och han svarade med "måste man vara det då?"

Klart som fan att man ska vara kåt när man ska göra nåt som gäller sex. hade det inte varit för att jag är en väldigt rastlös människa och handen dras till hans kuk skulle han aldrig fått en avrunkning i huvudtaget. Jag ställer inte upp för att han tittar med hundögon utan det har mest varit för att ha något att göra. Hur tragiskt låter inte det? det är en av anledningarna till att jag inte suger av honom även om han frågor om. Jag vill vara kåt när jag gör det.

Ska jag tolka det som att han tycker att jag ska ställa upp på vanligt sex när jag inte är kåt? Jag har svårt att tro det med tanke på att hur hans beteende innan. Han kan ju glömma att få känna min hand på hans kuk innan han kan ta sig tid och ork för att göra mig kåt. Oavsett hur rastlös jag blir tänker jag inte leka med honom om jag inte är kåt.


xoxo

Jag blir alltid så ledsen när jag läser att någon med vestibulit inte får rätt diagnos, hur läkarna krånglar och hur det kan ta evigheter att bara få svart på vitt att det är vestibulit. När man väl har fått diagnosen så får man ofta höra att det inte finns något mer att göra än att vänta på att det går över.

Samtidigt så finns det ett helt forum på nätet om tips på läkare, behandlingar och framför så finns det ett väldigt stort stöd för alla med v. Det får vi inte veta förrän vi själva sätter oss och söker fakta om v och på sätt "snubblar in" på forumet.

Själv visste jag inte att man kunde använda locobase och hade det inte varit för forumet hade jag fått den vanliga behandling mot saker trots att det kan förvärra v. Detta enbart på grund av läkare som inte har tillräckligt mycket kunskap.

forumet har hjälpt mig väldigt mycket, speciellt när det gäller att veta att man inte är ensam. Det är mycket viktigare än vad man tror. Likadant att få veta hur andra tänker när det gäller sex, vad v har gjort med självförtroendet och hur man tar sig igenom allt som vestibulit innebär. För det gör ont på fler sätt och många ställen när man är drabbad.

Nu vill hjälpa andra. Jag vill skriva ner så många tips och idéer som möjligt om v, svamp och vaganism för att kunna vara till hjälp. kanske någon med v "snubblar in" på min blogg och kanske kan hitta det hon  behöver veta. Skrivit några inlägg på forumet och hoppas att några där ska svara och hjälpa mig med lite tips.


Funderar även på att samla mod och höra av mig till media även om jag själv inte vill vara med på bild eller i rutan. Jag tycker att vi med v behöver mer uppmärksamhet för att på så sätt lättare kunna prata om våran sjukdom och få läkarna att hjälpa till lite mer. Jag menar, någon borde väl kunna tipsa om att det finns ett forum? Eller att locobase är jävligt bra att ha?

xoxo

Jag försöker att få min vestibulit att bli bättre men det är svårt. Ibland orkar man inte och ibland känns det som att det inte är värt att försöka. Helt fel att tänka så, jag vet, men man kan inte hjälpa att man känner så. det jobbiga är att det känns väldigt ensamt för det finns ingen jag kan prata med. Visst, jag har pojkvän. So what? Jag berättar inte detaljer om min vestibulit för honom. Jag säger inte till varje gång jag har ont eller att jag mår dåligt på grund av den. Det räcker med att han vet att jag har svårt att sova. Behöver han veta att jag har svårt att sova för att det gör ont av vestibuliten? Han behöver inte heller veta att ibland när jag har svårt att sitta still i soffan så beror det på att det gör ont. eller jo.. det behöver han nog...

Just nu är det en sån period. Jag mår dåligt över vestibuliten. jag klarar inte av att ta det där steget som behövs för att bli bättre. Det låter ju så lätt men varför känns det då så svårt? Jag vet exakt vad det är jag behöver göra men av någon anledningen så går det inte. Jag behöver smörja mig med salvorna. jag behöver hitta någon att prata med. jag behöver köpa ny intimolja. jag behöver vänja kroppen med att vara kåt utan att få ont. jag behöver jobba på självförtroendet.

Det jobbiga med att inte ha någon att prata med är att det finns inte heller någon som kan hjälpa mig upp ur den här svackan. Jag får ta hand om det själv, vilket gör att det tar längre tid. men vad ska jag göra? Ringa bästa vännen och gråta ut när hon knappt fattar vad vestibulit är för något? Hon tror ju att jag och killen knullar som kaniner fast jag sagt att vi inte haft sex på evigheter. Ska jag då förklara för henne innan jag kan berätta hur jag mår? Kurator och sånt skit har jag riktigt svårt för efter att ha blivit dåligt bemött flera gånger under skoltiden då jag led av ätstörningar och självmordstankar. Det finns ett helt underbart forum för oss med vestibulit men vill inte besvära dom med min svacka heller. Det får knappast dom att må bättre. Jag vill ju skriva bra saker som hjälper dom och kan få dom att må bättre. Inte att idag är allt skit och jag hoppas att jorden går under.

Det här är som sagt bara en svacka som förhoppningsvis snart går över. När den gör det kommer jag tycka att det finns ett ljus i tunneln och att jag är på väg att bli frisk. Inte det mest uppmuntrande inlägget precis men det kommer gladare inlägg senare, när jag mår lite bättre.

xoxo

Behövde påfyllning av locobasen och köpte även locobase repair för att se om det ger ett bättre resultat. Har varit utan salva i 2 veckor och jag har märkt att det gjort mer ont då. Det verkar som att locobase hjälper mer än vad man tror så den ska fortsätta med.

När jag kom hem insåg jag att jag glömde köpa jordnötsolja. Det tråkiga är att oljan är väldigt dryg men det känns som att datumet är lite väl kort.. Jag får helt enkelt använda den oftare så att den är tom när utgångsdatumet närmar sig.

xoxo

Jag klarar inte av att säga att det är på grund av vestibulten som jag mår dåligt. Att det är den som gör att jag inte skrattar och är mitt vanliga glada jag. För några låter det som en dålig ursäkt men för mig är det sanningen. Jag har blivit så osäker på mig själv att jag tar allt som kritik, pikar och elaka ord som sägs för att trycka ner mig när det egentligen inte är så. Jag tror alltid att jag är fulast och att det jag gör inte duger.

Jag är på väg neråt igen. Jag vill inte det, jag vill må bra och inte lika dåligt som förra året. Samtidigt så orkar jag inte att tänka positivt, något som jag vet behövs för att inte bli deprimerad. Jag tvekar på allt som händer. För en månad sedan kunde jag säga att allting ordnar sig för då kändes det verkligen så även om mitt självförtroende var på botten då också. Nu har verkligenheten kommit ikapp och alla problem knackar på dörren.

Jag tyckte det skulle bli så skönt att flytta, byta stad, för att slippa saker och ting men det funkade inte så bra. Nu känns det snarare som om problemen är närmare än någonsin. Vill inte svara i telefonen för jag vill inte veta, vill inte höra om hur dåligt det är där borta. Iaf inte när jag är här och inte kan göra något åt det. Fast även om jag var där så skulle jag inte vara till någon hjälp, jag mår för dåligt för att kunna hjälpa någon annan. Känns som att inlägget spårar ur lite men behöver få ur mig allt jag bär på ett eller annat sätt. Får skriva ett bättre inlägg senare nångång.

Usch, vilken lipsill jag är.. sitter här och gråter medan jag skriver.
"Klipp dig och skaffa dig ett jobb för guds skull!" Jobbet har jag, en hårklippning behövs... Får väl satsa på det...

xoxo

hoppar över det där med att i varje inlägg skriva något bra om mig själv. Jag kommer inte på något att skriva längre