Brinnande vulva

Hej på dej!
Kul att du hittat in på min blogg. Mitt svar till dig blir nog lite för långt för att kunna svara som kommentar så gör ett helt inlägg tillägnad dig istället =)

Jag började äta Cerazette och fick väldigt stora problem med min mens. hade blödningar nästan hela tiden och efter ett halvår gav jag upp och bytte till p-spruta. När jag fick min diagnos sa dom till mig att sluta med sprutorna eftersom dom kan ha orsakat sjukdomen. Vet inte om det stämmer och tror då mer det beror på Cerazette.

För mig sved det inte när jag skulle kissa, och vet inte heller hur vanligt det är vid vestibuliten. Däremot sved det efter sex. Väldigt mycket. Nästan så det brändes när det sved. Det blev värre och värre och började bränna medan vi hade sex och efter ett år från de första symptomen kunde jag inte ens bli kåt utan att få ont. Sitta ner, cykla, ha jeans, alla vardagssaker blev väldigt jobbiga.

När du besöker läkaren så var väldigt tydlig när ni pratar, innan undersökningen, och berätta så nogrannt som möjligt om hur, vart och när du får ont, sveda mm. Jag slapp urinprov och allt sånt tack vare bra bemötande från ungdomsmottagningen och att jag var rätt på sak och sa att det är vestibulit jag hade. Dom trodde inte på mig först men sedan när jag började berätta så blev det rätt tydligt. Själva undersökningen avbröt dom eftersom jag grät så mycket av smärta. Nu i efterhand skulle jag nog ha gjort ett urinprov iaf bara för säkerhets skull, man vet ju aldrig vad dom hittar. Det kan vara svamp, urinvägsinfektion m som ställer till det ibland.

Undersökningen består av en lång tops dom rör vid vissa punkter med ett väldigt lätt tryck. Gör det ont så säg aj, skrik om du vill men håll inte tyst och pina dig igenom. Bättre dom får veta att det gör ont så du lättare kan få en diagnos.

Nu vill jag inte skrämma dig om du skulle få diagnosen vestibulit för jag fick en svår vestibulit medan en del bara känner av sjukdomen vid sex.  Om du själv är säker på att du har vestibulit men får en annan diagnos så ge dig inte utan försök igen. Nästa läkare kanske vet mer.

Om det kan bli värre... jo tyvärr så kan det men samtidigt så kan det bli bättre också. Jag hade sex trots att det gjorde ont och det ska man inte ha. Det kan förstöra slemhinnor och nerver ännu mer så ge dom tid till att läkas. Tre månader utan sex fick jag som en del av min behandling.  Medan du låter bli sex så smörj in med  en salva som du själv tror kan hjälpa. Locobase tycker jag funkar bra, men även provat jordnötsolja (vissa använder barnolja) och sen när det gör jävligt ont kan man bedöva med emla eller xylo nånting. (tyvärr för lat för att leta upp tuben i badrumsskåpet) Använd bomullstrosor, låt bli tajta jeans och kläder som du själv känner att du blir irriterad av.  (de här tipsen kan användes så fort man bara känner sig lite irriiterad och i obalans)

Sen kan man prova akupunktur (inte testat det här själv), botox om den där jäkla studien kan bli offentlig nångång så man vet hur bra den är. Tänker själv satsa på botox. Men bland det viktigaste enligt mig är endå att du har någon att kunna prata med och ha som stöd. vestibulit är en fysisk sjukdom som gör ont psyiskt också. Mer än vad vissa kan föreställa sig.

Hoppas det kommer att gå bra hos gynekologen och att det här inlägget var till nån hjälp. Fråga om du vill veta nåt mer!

Nu har det gått en vecka sedan den där underbara söndagen. Känns fortfarande som att det var en dröm som blev sann just den dagen.

xoxo

Kan inte skylla på att jag inte haft tid för att skriva något för det har jag haft gott om. Hänt flera gånger att jag satt mig vid tagentbordet och börjat skriva men raderat då det bara blir svammel. Finns mycket att skriva så får nog ta och dela upp i flera inlägg så ni orkar läsa.

När jag låg där i sängen, nyvaken och på bra humör, hördes ett duns från brevinkastet i dörren. Nån sekund senare kommer älsklingen in i sovrummet med nya Cosmo i handen. Letade snabbt igenom tidningen och började läsa artikeln där jag är med. Visst, jag fick läsa den innan men en helt annan känsla att se den i en tidning.

Kan fortfarande inte tro att jag hade mod till att faktiskt göra detta. Hoppas nu bara att det är till nån hjälp så andra slipper gå igenom den här sjukdomen.



xoxo

Eller inte än, numret kommer inte ut förrän i mitten av september/oktober skrev Camilla. Hon var väldigt trevlig att prata med och lyckades få ihop mitt svammel till bra citat i artikeln. Vettiga svar från läkare, en till tjej från forumet och bra tips om hur man förebygger och hur man gör om man fått vestibulit.

Jag vill så gärna berätta min historia om det är så att den hjälper andra. Vill verkligen inte att andra ska behövas drabbas av vestibulit. Imorgon ringer tidningen för en intervju. Blir nog bara en liten där jag berättar om hur det började för mig och så vidare. Det är nog inte ens säkert att jag kommer vara med sen i höst när artikeln trycks och alla i Sverige kan läsa den. Det spelar ingen roll, jag har iaf tagit chansen att hjälpa till och dra mitt strå till stacken.

Jag är redigt nervös. Aldrig varit en bra talare som kan få andra att förstå hur jag känner så får verkligen hoppas jag lyckas imorrn iaf. Ska försöka skriva lite punkter med datum och annan fakta så jag är säker på att säga rätt i telefonen.

Samtidigt blir det lite terapi för mig då jag bara berättat om min sjukdom för 3 personer innan, men aldrig riktigt pratat om det. Blir svårt men det ska gå. Jag kommer ju fortfarande ihåg hur det va när vi försökte ha sex och det brände, hur jag låste mig, hur felbehandliad jag blev av "experten" och när jag blev deprimerad. Minnen jag försöker tränga undan men inte lyckats med. Bättre att ta itu med det istället, är ju lite därför jag började med den här bloggen.

Ska kolla lite tv och försöka slappna av. Måste hitta en bra sittställning också för vestibuliten har svidit i typ 2 timmar nu, gör mer ont när jag sitter. Folk måste ju tro jag har svårt att sitta still när jag byter ställning hela tiden. Önskar det fanns en "standard" som inte gör ont när man har v, men man får prova sig fram varje gång.

xoxo

Måste få skriva det här, är så glad just nu.

Var nyss inne på forumet där det var en tjej som skriv ett inlägg. Hon jobbar på en av Sveriges största modetidingar ,och nu ska dom skriva om vestibulit, eller om jag uppfattade det rätt så om hur man förebygger det. (Nu och nu... blir i höst)

Jag hoppas verkligen att artikeln gör att fler får upp ögonen för den här sjukdomen. Hoppas också att tjejer inser hur vikigt det är att lyssna på sin kropp.

Längtar tills det blir oktober!
xoxo

Surfade runt lite igår och såg att tidningen cosmo ville ha tips och idéer på artiklar inom ämnet sex. Jag var bara tvungen att skriva till dom och tipsa om vestibulit. Får hoppas dom nappar. Vem vet, nästa gång cosmo kommer hem i brevlådan (eller när man köper den i affären) kanske det står om vestibulit.

Jag tror det skulle göra stor skillnad för alla oss som är drabbade men även att de som inte är sjuka kanske kan slippa detta helvete helt och hållet. Sedan kanske det blir lättare att prata om sjukdomen bland vänner om man kan börja med "läste ni om min sjukdom i cosmo, dom hade skrivit om vestibulit" Hoppas bara det blir en ordentlig artikel och inte bara nämns i förbifarten som det gör i de flesta medier de få gånger som man tar upp vestibulit.


Håll tummarna!

Update: Skrev även ett inlägg på forumet om att dom också kan tipsa om vestibulit så chansen att det faktiskt blir en artikel ökar.

xoxo


ps, tack för din kommentar lina, den värmde =)

Jag klarar inte av att säga att det är på grund av vestibulten som jag mår dåligt. Att det är den som gör att jag inte skrattar och är mitt vanliga glada jag. För några låter det som en dålig ursäkt men för mig är det sanningen. Jag har blivit så osäker på mig själv att jag tar allt som kritik, pikar och elaka ord som sägs för att trycka ner mig när det egentligen inte är så. Jag tror alltid att jag är fulast och att det jag gör inte duger.

Jag är på väg neråt igen. Jag vill inte det, jag vill må bra och inte lika dåligt som förra året. Samtidigt så orkar jag inte att tänka positivt, något som jag vet behövs för att inte bli deprimerad. Jag tvekar på allt som händer. För en månad sedan kunde jag säga att allting ordnar sig för då kändes det verkligen så även om mitt självförtroende var på botten då också. Nu har verkligenheten kommit ikapp och alla problem knackar på dörren.

Jag tyckte det skulle bli så skönt att flytta, byta stad, för att slippa saker och ting men det funkade inte så bra. Nu känns det snarare som om problemen är närmare än någonsin. Vill inte svara i telefonen för jag vill inte veta, vill inte höra om hur dåligt det är där borta. Iaf inte när jag är här och inte kan göra något åt det. Fast även om jag var där så skulle jag inte vara till någon hjälp, jag mår för dåligt för att kunna hjälpa någon annan. Känns som att inlägget spårar ur lite men behöver få ur mig allt jag bär på ett eller annat sätt. Får skriva ett bättre inlägg senare nångång.

Usch, vilken lipsill jag är.. sitter här och gråter medan jag skriver.
"Klipp dig och skaffa dig ett jobb för guds skull!" Jobbet har jag, en hårklippning behövs... Får väl satsa på det...

xoxo

hoppar över det där med att i varje inlägg skriva något bra om mig själv. Jag kommer inte på något att skriva längre

I min gamla hemstad var det ganska enkelt när man skulle köpa mensskydd. På grund av min vestibulit kan jag inte använda tamponger men de bindor jag har finns överallt. Att hoppa in i närbutiken, en bensinstation eller mataffären var inga problem.

Nu i nya staden har jag ett problem, som jag upptäckte igår när jag var i desperat behov av bindor då jag bara hade en enda kvar. Efter att ha varit i djuraffären med pojkvännen stannade vi till vid en liten närbutiken av märket Ica för att slippa trängas med alla som i panik handlar inför Valborg. Jag stod i flera minuter och letade efter det rosa lilla paketet med vingar utan resultat. Det fanns inte mycket att välja på så det fick bli Ica´s egna.

Väl hemma när jag öppnar förpackningen så får jag nästan panik. Ica´s egna bindor är såna som kliar och irriterar. Jag som alltid får mer ont när jag har mens känner redan hur det kommer göra mer ont när det blir irriterad av dessa amatörbindor med kliande bomull.

Hur upplever ni andra detta? Har ni samma problem med bindor som jag har, eller är jag bara väldigt kräsen?

xoxo

Jag är duktig på att koka potatis

Nu när ilskan har lagt sig lite sedan det förra inlägget känner jag mig rätt stolt över mig själv. Tänk vad mycket jag tagit mig igenom, jag lyckades ta mig ut ur deprissionen innan det tog över mig helt. Jag har fortfarande kvar min pojkvän och att inte ha sex har gjort att jag vet att han verkligen älskar mig. Jag har börjar trivas i mysbyxor och lite av självförtroendet börjar komma tillbaka, lite är ju bättre än inget. Jag träffar kompisar, festar och beter mig nästan som en normal människa...

Man kan väl säga att jag har accepterat att jag har vestibulit, hur mycket jag än hatar att ha det.

Eftersom jag glömde skriva något bra om mig själv i förra inlägget (svårt att komma på nåt när man är på det humöret) så måste jag skriva tre saker nu istället och en för det här inlägget, thats the rules:
Jag är en snabb läsare. En pocket tar ett par timmar, en tjock harry Potter bok tar några fler men aldrig mer än en dag. Skitbra när man gick i skolan och kunde slappa när de andra fortfarande läste.
Jag gör jättegoda tortillas. Pannkaka kan jag inte göra men tortillas går bra. Alla som smakat har älskat dom.
Jag kan ta fina foton. Jag är fotografen i min familj, kan bero på att jag gått media...
Jag är duktig på att få min syster att skratta. Tro mig, ibland låter det lättare än vad det är.

xoxo

Idag verkligen hatar jag att ha vestibulit. Jag hatar det så mycket att om vestibulit var en person så hade jag slagit, sparkat och spottat på människan. Eller näe, jag är för snäll men en piltavla med personens bild att sikta på skulle jag kunna göra. Jag är så trött på att ha ont och jag är så arg på hur vestibuliten har förstört mitt liv.

Jo, FÖRSTÖRT, mitt liv. Ni kanske tycker att jag överreagerar men det tycker inte jag. Hade jag inte haft vestibulit hade jag kunnat ha skönt sex med min pojkvän, som vi hade innan jag blev sjuk. Saknar det så jäkla mycket. Nu förtiden vil jag inte ens att han ska röra mig när jag mår riktigt dåligt. Då menar jag verkligen ingen kroppskontakt i huvudtaget. En bra dag så går allt över bältet bra, en riktig bra dag under bältet med trosor på. Mer än så blir det inte.

Mitt självförtroende har alltid varit dåligt men efter v så är det verkligen katastrofalt dåligt. Jag har mått dåligt och blivit deprimerad. Jag har hatat mig själv och alla andra. Allt på grund av v. Kärlekskranka par kunde gå och dränka sig i en toalettstol, jag ville inte se dom. Med ett självförtroende på minus tio på skalan stannade jag hemma istället för att shoppa med kompisar. Kunde ju ändå inte använda eller köpa mina två favoritplagg; jeans och underkläder. Mysbyxor och barnsliga hipsters var plaggen som gällde, inte till någon hjälp precis. Så långt ifrån hur jag ville vara klädd. Under ett år jag jag inte ut och festade en enda gång för jag hatade mig själv så pass mycket. jag vantrivdes på dansgolvet trots att jag älskar att dansa. Stirrade ner i golvet när jag egentligen tycker om att möta nya människor.

Jag har varit så rädd att bli lämnad ensam när jag tänk på att ingen vil ha en tjej som inte går att knulla med istället för att lita på min pojkvän som stannat. Jag hade sluppit att känna den skuld jag känner nu när jag vet att jag aldrig borde ha tvivlat på honom.

Ju mer jag skriver dessto argare blir jag och vill bara skrika. Jag trycker jävligt hårt på tagenterna. Helst vill jag bara kasta saker omkring mig, slå sönder något... Fast det jag verkligen vill göra är att gråta. Vestibuliten har stulit år av mitt liv som jag aldrig får tillbaka.


Så, nu var det skrivet. Jag tänker lämna all hat och ilska mot vestibuliten här i den tråkiga småstad som jag bor i nu och när jag flyttat ska jag vara positiv. Man får ha dåliga dagar men nu ska det här helvetet försvinna och jag ska bli frisk igen. Jag kan inte få igen de år som gått förlårat på grund av v men jag kan försöka se till att det år jag har framför mig blir dubbelt så bra.

Jag ska leva det liv jag förtjänar att ha.

xoxo

Min pojkvän är en väldigt sällsynt sort som visar enormt mycket hänsyn till mig när det gäller min vestibulit. Innan jag ens visste om att jag hade v så var det jag som pressade mig själv när jag hade ont medan han hellre ville låta bli. Jag försökte "gömma" mig genom att inte se på honom så han inte skulle se att jag hade ont, för jag ville kunna ha sex. Han sa alltid till mig att slappna av och tröstade mig när jag bröt ihop.

För ett år sedan sa jag nästan alltid att jag skulle bli nunna för jag skulle ju ändå aldrig kunna ha sex igen. Det var lite halvt på skämt och halvt på allvar. Han svarade alltid att om vi inte kommer ha sex så kommer vi inte kunna ha det, det var inget som störde honom. Den attityden har han behållit.

Jag tycker det spelar stor roll att vi har ett distansförhållande och ses väl ungefär en vecka varannann månad. själva pressen på att ha sex är inte lika stor då. Det kommer bli mycket jobbigare nu när vi ska flytta ihop, men jag försöker se det som att vi kan jobba mer på mitt tillfrisknande tillsammans istället.

Det är klart att jag märker att han vill ha sex. Svårt att ignorera när han har stånd och man märker att han är lite otålig och vill men istället för knulla gör jag annat på honom, och när jag inte vill säger jag till han at han kan runka på toan. Vissa killar är ganska lätta att tillfredsställa, ibland räcker det med att bara kolla på medan dom sköter

Jag tycker du ska säga till din kille att det sista du behöver höra är att han inte orkar längre. Jag skulle bli knäckt av att få höra det. Vet inte hur vad du får tankar men jag skulle känna att han tycker sex är viktigare än vårt förhållande.