Jag är rädd.
Jag pratar sällan om känslor. Spelar ingen roll om jag känner personen jag pratar med, det är alltid lika svårt. Jag berättar inte när jag mår dåligt eller om det är något som verkligen stör mig. Nu pratar jag om större saker än huvudvärk och bilister som inte stannar vid övergångsställen. Så det jag ska skriva nu är svårare än vad ni kanske tror för det känns som om jag blottar hela min själ för er. Samtidigt så måste jag få ur mig det här och har ingen annanstans att skriva det. Brukar bara skriva om vestibulit i bloggen så jag ber på förhand om ursäkt för nedanstående svamlande text.
Jag är rädd.
Jag är rädd att jag aldrig kommer att bli bra igen. Jag är rädd att det ska ta slut mellan mig och min sambo, trots att vi har det hur bra som helst. Jag är rädd att han ska hitta någon annan.. någon som han kan ha sex med. Jag är rädd för att ha sex för jag vet hur ont det gjorde att försöka. Jag är rädd för att aldrig kunna ha sex igen.. Jag är rädd att andra ska tycka det är nåt fel på mig om jag berättar att jag har vestibulit. Jag är rädd att bli sviken igen när jag söker hjälp för vestibuliten. Jag vågar inte kontakta någon typ av psykolog för jag har blivit sviken av såna förut och det har alltid slutat med att jag mått sämre.
Jag är rädd varje gång jag går och lägger mig pga av min astma. Den är alltid som jobbigast då. Spelar ingen roll att i dammsuger, dammar och luftar. Jag känner på en gång när luften är sämre och jag får nästan panik .Jag är till och med rädd för att börja träna, något som jag verkligen vill göra då jag tycker det börjar bli lite för många extrakilon. Men så fort jag anstränger mig kommer det där trycker över bröstet och spökar. Försöker att ignorera det men det går inte. "Nedsatt andningsfunktion" sa läkaren. Är det ens en diagnos? Astmaanfall är något som skrämmer mig för jag kan inte hantera det. Jag blir panikslagen och det göra allting värre. Den enda som kan göra lugn (oavsett situation) är min pojkvän. Astman blev sämre för ett par månader sedan. Från att nästan aldrig känt av det så spökar astman hela tiden.
Jag är rädd att pappa ska bli dålig igen. Han har gått igenom så mycket redan. Jag är rädd för att han ska bli ensam. Jag är rädd för hur det kommer gå om mamma försöker lämna sin sambo. Kommer hon klara det? Vem ska han hota till livet den här gången? Mig, min bror, min syster, min mamma, min moster, sig själv? Jag är rädd för hur hon kommer må om hon stannar. Jag är rädd att min familj ska tycka att jag svikit dom efter att jag flyttat så långt ifrån dom.
Jag är rädd att jag inte ska få några nya vänner i min nya stad. Jag är rädd att vi inte kommer att få ekonomin att funka om jag inte hittar ett heltidsjobb nu.
Så.. förutom alla du ska se att det ordnar sig, det kommer bli bra, oroa dig inte, vad ska jag göra?
Jag är rädd.
Jag är rädd att jag aldrig kommer att bli bra igen. Jag är rädd att det ska ta slut mellan mig och min sambo, trots att vi har det hur bra som helst. Jag är rädd att han ska hitta någon annan.. någon som han kan ha sex med. Jag är rädd för att ha sex för jag vet hur ont det gjorde att försöka. Jag är rädd för att aldrig kunna ha sex igen.. Jag är rädd att andra ska tycka det är nåt fel på mig om jag berättar att jag har vestibulit. Jag är rädd att bli sviken igen när jag söker hjälp för vestibuliten. Jag vågar inte kontakta någon typ av psykolog för jag har blivit sviken av såna förut och det har alltid slutat med att jag mått sämre.
Jag är rädd varje gång jag går och lägger mig pga av min astma. Den är alltid som jobbigast då. Spelar ingen roll att i dammsuger, dammar och luftar. Jag känner på en gång när luften är sämre och jag får nästan panik .Jag är till och med rädd för att börja träna, något som jag verkligen vill göra då jag tycker det börjar bli lite för många extrakilon. Men så fort jag anstränger mig kommer det där trycker över bröstet och spökar. Försöker att ignorera det men det går inte. "Nedsatt andningsfunktion" sa läkaren. Är det ens en diagnos? Astmaanfall är något som skrämmer mig för jag kan inte hantera det. Jag blir panikslagen och det göra allting värre. Den enda som kan göra lugn (oavsett situation) är min pojkvän. Astman blev sämre för ett par månader sedan. Från att nästan aldrig känt av det så spökar astman hela tiden.
Jag är rädd att pappa ska bli dålig igen. Han har gått igenom så mycket redan. Jag är rädd för att han ska bli ensam. Jag är rädd för hur det kommer gå om mamma försöker lämna sin sambo. Kommer hon klara det? Vem ska han hota till livet den här gången? Mig, min bror, min syster, min mamma, min moster, sig själv? Jag är rädd för hur hon kommer må om hon stannar. Jag är rädd att min familj ska tycka att jag svikit dom efter att jag flyttat så långt ifrån dom.
Jag är rädd att jag inte ska få några nya vänner i min nya stad. Jag är rädd att vi inte kommer att få ekonomin att funka om jag inte hittar ett heltidsjobb nu.
Så.. förutom alla du ska se att det ordnar sig, det kommer bli bra, oroa dig inte, vad ska jag göra?
xoxo
Kommentarer
Trackback
