Brinnande vulva

Visst kändes det jobbigt när det tog slut mellan mig och exet. Men samtidigt hade vi då bott ihop i några månader som vänner istället för ett par så det underlättade en hel del. Vi pratade ut och han sa själv att han hade tankar på att göra slut men eftersom jag mådde så dåligt ville han inte göra det värre. Tanken var snäll men då var en den av sakernasom gjorde att jag mådde dåligt att jag funderade på att göra slut men inte fick någon reaktion från honom om hur vi skulle göra.

Det som gjorde att jag tillslut sa orden var efter att jag hade strulat med en annan kille. Helt fel av mig, jag vet. Slå mig med alla moraliska piskor ni kan hitta men tror inte ni kan få mig att ha sämre samvete för det som skedde än vad jag redan har. Kvällen efter ringde jag iaf och gjorde slut. Ännu mer fel av mig att göra det över telefonen. Vi pratade om det sedan när jag kom hem igen.

Så för att göra det ännu värre inom det där med vett, etikett och moral så har jag blivit ihop med en annan, helt underbar kille. Vill ni fortsätta slå med era piskor så får ni gärna göra det men eftersom det här känns helt rätt och han får mig att må så bra så kan det inte vara fel. Redan innan jag och exet gjorde slut var jag väldigt nyfiken på honom och tyckte han var en riktigt bra kille med härlig humor och vi hade många gemensamma instressen. Jag tänker därför förlåta honom för att han är ett stort fan av Star Wars ;P Han var så lätt att prata med och timmarna flög förbi när vi pratade.

Efter att de tog slut gick det fort. Känslorna kom som ett oväntat brev på posten. Jag föll som en fura för honom. Det är återigen ett distansförhållande, norrut den här gången. Jag har tillbringat den största delen av den här månaden hos honom och jag är själv förvånad över hur bra vi passar ihop. Vi har samma barnsliga och lite råa humor, driver med om det mesta och flesta. Han lagar världens godaste köttfärsås och han har en charmig personlighet. Så härligt att få vara nära honom oavsett om det är i samma lägenhet eller genom att prata i telefonen. Vi visar varandra uppskattning på ett sätt som jag aldrig varit med om förut. Sen tycker jag det är ett stort plus att han har tagit det här med min vestibulit på ett väldigt bra sätt. Tillsammans med honom har jag även gjort en hel del framsteg när det gäller vestibuliten men mer om det i nästa inlägg, detta börjar bli lite väl långt.

Älskar dig mr. T

Den senaste tiden har jag gått in i en deprission. Kommer knappt upp ur sängen om dagarna, har helt tappat aptiten vilket har lett till att jag gått ner i vikt. När jag väl klarat av att slita mig från det varma täcket så gör jag inget vettigt alls. Diskar inte, städar inte, lagar inte mat och tvättar inte. Är ett under att jag ens borstar tänderna 2 gånger om dagen och att jag dushar iaf varannan- var tredje dag.

Jag har haft så mycket problem och att vestibuliten är tillbaka blev för mycket. All ork och vilja försvann. Det är väldigt få stunder som jag ens ler och skrattar. Jag bryter ihop för minsta lilla, gråter om nätterna och gör mitt bästa för attt jaga bort ångesten som kommer när jag försöker sova. Kan knappt sova, ligger vaken om nätterna och känner mig som en zombie om dagarna. Jag är helt utmattad, både psykiskt och fysiskt.

Precis när jag trodde att vissa saker skulle gå att ordna och några av problemen skulle bli bättre eller försvinna så händer detta. När det gäller vestibuliten hade jag ju verkligen börjat tro det var på väg att bli bra, att jag höll på att bli frisk. Nu gör det ont, så jävla ont. Från att knappt haft ont alls så gör det ont nästan hela dagarna. Smärtan kommer och går men ligger alltid där och trycker. Det känns som att vara tillbaka där jag började för mer än två år sedan.

Något som är väldigt jobbigt är jag tror inte att killen förstår hur dåligt jag mår. Skulle han då tjata om att jag ska tvätta? Han borde väl iaf försöka ställa sig och laga mat? Nog borde han låta bli att säga och göra det han vet jag stör mig på hos honom samtidigt som han själv skrattar. Visst, jag blir arg och irriterad på det mesta han gör just nu men han vissa saker vet han att jag tänder till på med gör så ändå. Jag förstår inte riktigt.. han har ju alltid varit ett bra stöd annars. De två första dagarna kändes han som ett stöd, nu vet jag inte.

Jag klarar åter igen inte av att han rör vid mig eller säger kommentarer som har med mitt utseende eller sex att göra. Självförtroendet som hade börjat byggas upp igen har åter igen sjunkit till botten. Tog så lång tid att få tillbaka det, vet inte hur jag ska klara av att lyckas igen. Orkar inte ens berätta vad han kan göra för att hjälpa mig för tror inte han kommer göra de ändringarna hos sig själv som behövs.

Kan förstå att det är jobbigt för honom också att behöva gå igenom det här igen. Men han måste låta mig få kraft och ork att ens försöka innan han mejlar och hör sig för om botoxbehandlingar. Han får ju ändå bara höra allt jag redan vet. Jag har varit hemsk mot honom nu när jag mått dåligt, hatar mig själv för det.

Vestibuliten och alla andra problem.. det är är för mycket, klarar inte av det. Vad har jag gjort för nåt för att förtjäna allt som händer mig? Måste vara en riktig hemsk människa.

När jag fick vestibulit och insåg att jeans, mitt favoritplagg, inte längre var ett förstahands val när det gällde kläder fick jag ett väldigt stort problem. Just då ägde jag inga mysbyxor, utan endast ett par pyjamasbyxor. Nu har garderoben växt lite på den fronten och jag har nu tre par mysbyxor medan när det gäller jeans har det stått still på shoppingfronten. Tills igår vill säga.

Jag hittade äntligen såna jeans jag letat efter sedan början av sjukdomen. Jeans i typ baggymodell som sitter bra och inte är för korta i benen. I ren lycka köpt ejag även ett vanligt par jeans att ha en av de dagar då vestibuliten känn bättre än vanligt.

Har alltid mysbyxor hemma och eftersom jag just nu är arbetslös så blir det väldigt mycket. När jag jobbade i butiken hade jag jeans när solen inte värmde på allt för mycket och slet av dom så fort jag kom hem. Och beroende på vestibuliten hade jag olika jeans att välja på, de som jag verkligen ville ha på mig och de jag blev tvungen att ha på mig pga v. Ska bli skönt att slippa det och kunna dra på mig mina baggys som jag älskar.

Annars har det inte hänt så mycket, försöker hitta all fakta jag vill få tag på om botox men det går tyvärr lite segt med det. Jag fick en väldigt positiv respons från älsklingen efter att ha gett honom lite oralt i söndagskväll: "din sexiga bitch!". Tänk att en sån kommentar kan betyda så mycket. Känns som att vi är en liten bit på väg tillbaka till det vi hade innan då vi båda ville och när vi testade lite nytt. Hans kommentar fick mig att känna mig riktigt duktig för första gången på länge. Mer sånt.

Jag tror jag börjar må bättre från min djupa svacka jag hade tidigare. Det tråkiga är att jag är arbetslös och har ingenting att göra om dagarna. Lägg till att jag är relativt ny i den här lilla staden och känner ingen som jag kan umgås med förutom pojkvännen. Är inte så konstigt då att jag varierar mellan att klättra på väggarna ena stunden till att i nästa nästan vara helt apatisk.

Idag var jag ute en sväng på stan men med tanke på hur liten den är så var jagg klar rätt snabbt. Hälsade på där jag sommarjobbade och pratade med en av tjejerna i nästan en kvart. Det var riktigt kul ska ni veta att få vara lite social. Vännerna från gamla hemstaden lever sina egna liv och det finns inte riktigt plats för  mig där. Vi har aldrig varit telefonmänniskor utan såna som alltid ska träffas. Så både deras och mitt fel att det känns som att vi tappar kontakten mer och mer då det är så svårt att prata över telefonen. Msn funkar inte heller, det ska vara face to face.

Saknar att inte kunna ringa upp nån och säga "ses på stan om en kvart?", mina fikastunder med moster när hon jobbade kväll, gå på stan i flera timmar, promenaderna med pappas hund. Jag saknar att gå till mataffären och alltid träffa nån jag känner, säga ett flertal hej till personer när man är ute och går. Saknar att jag kunde få timmarna att gå.

xoxo