Det gör ont...
... efter duschen, efter varje toalettbesök, efter att ha slarvat med salvor, mensens två sista dagar, dagarna efter mens, när jag sitter på en cykel, när jag sitter med benen i kors, när jag särar för mycket på benen, när jag har tajta jeans, när det är för varmt, när jag blivit kåt, när jag är kåt, om jag inte använder bomullstrosor 5 av veckans sju dagar, så fort det blir något tryck mot underlivet...
Detta är några av de gånger då jag kan räkna med mer smärta efteråt. Ibland gör det även ont utan någon som helst anledning. Så det är inte det lättaste att hålla humöret uppe när de vanligaste vardagssakerna som att gå på toaletten eller kläder gör att det bränner ännu mer.
Detta är några av de gånger då jag kan räkna med mer smärta efteråt. Ibland gör det även ont utan någon som helst anledning. Så det är inte det lättaste att hålla humöret uppe när de vanligaste vardagssakerna som att gå på toaletten eller kläder gör att det bränner ännu mer.
Att leva med smärta
Dagar som dessa undrar jag om jag helt enkelt kommer få lära mig att leva med min sjukdom. Just nu har jag haft konstant smärta i cirka två veckor utan att det gått över. Det har tvärtemot funnits stunder då jag verkligen bara vill skrika rakt ut för att det gör ännu mer ont. Men det är bara att bita ihop och hoppas att det går över. Inget av de vanliga metoderna hjälper och jag börjar snart bli så desperat att jag tar ett lån för att få pengar till botoxbehandling.
Sidospår: Är det någon som fått veta resultatet från forskningen om botox som skulle redovisas i början av februari?
Jag har haft vestibulit i över 3 år nu. Sjukdomen är en del av mitt liv men inte till det positiva. Jag hatar smärtan och den där brinnande känslan och skulle kunna gå långt för att bli av med den. Som person är jag egentligen väldigt lättsam, glad och har väldigt lätt för att skratta. Min humor är lägre än glocalnet, jag är rapp i käften och kan ge svar på tal till de flesta med glimten i ögat. Det framkommer nog inte så bra i bloggen men här skriver jag ju faktiskt bara av mig om vestibuliten. Därför blir det väldigt jobbigt för mig när jag pendlar så pass mycket som jag gör i humöret pga sjukdomen. Jag kan gå från att vara glad och utåtriktad till helt plötsligt bli nedstämd och tillbakadragen. Även om jag känner av sjukdomen när jag är glad så beror min nedstämdhet oftast på att det börjar göra mer ont och jag oftast försöker hålla tillbaka tårarna och skriken.
Nu med min älskade mr T så har jag gjort en hel del framsteg men själva vestibuliten är inte på väg att bli bättre, även om jag skulle vilja det. Jag kommer nog ha perioder då det känns bättre, kanske tom då det inte gör ont alls i en längre tid tex en en vecka eller månad. Men smärtan kommer nog tillbaka förr eller senare. Det har den alltid gjort. Därför vill jag prova botox. Måste jag ta fler sprutor så får det vara värt det, men får jag gå i två-tre månader utan att det känns som att underlivet håller på att brinna upp så är det för mig värt allt guld i småland. Vägen för att få botoxbehandling verkar lång och det jag är mest tveksam till är om mitt psyke orkar gå hela den promenaden.
Om jag måste leva med smärtan så tänker jag inte låta den helt ta över mitt liv och vara det som styr.
xoxo
Sidospår: Är det någon som fått veta resultatet från forskningen om botox som skulle redovisas i början av februari?
Jag har haft vestibulit i över 3 år nu. Sjukdomen är en del av mitt liv men inte till det positiva. Jag hatar smärtan och den där brinnande känslan och skulle kunna gå långt för att bli av med den. Som person är jag egentligen väldigt lättsam, glad och har väldigt lätt för att skratta. Min humor är lägre än glocalnet, jag är rapp i käften och kan ge svar på tal till de flesta med glimten i ögat. Det framkommer nog inte så bra i bloggen men här skriver jag ju faktiskt bara av mig om vestibuliten. Därför blir det väldigt jobbigt för mig när jag pendlar så pass mycket som jag gör i humöret pga sjukdomen. Jag kan gå från att vara glad och utåtriktad till helt plötsligt bli nedstämd och tillbakadragen. Även om jag känner av sjukdomen när jag är glad så beror min nedstämdhet oftast på att det börjar göra mer ont och jag oftast försöker hålla tillbaka tårarna och skriken.
Nu med min älskade mr T så har jag gjort en hel del framsteg men själva vestibuliten är inte på väg att bli bättre, även om jag skulle vilja det. Jag kommer nog ha perioder då det känns bättre, kanske tom då det inte gör ont alls i en längre tid tex en en vecka eller månad. Men smärtan kommer nog tillbaka förr eller senare. Det har den alltid gjort. Därför vill jag prova botox. Måste jag ta fler sprutor så får det vara värt det, men får jag gå i två-tre månader utan att det känns som att underlivet håller på att brinna upp så är det för mig värt allt guld i småland. Vägen för att få botoxbehandling verkar lång och det jag är mest tveksam till är om mitt psyke orkar gå hela den promenaden.
Om jag måste leva med smärtan så tänker jag inte låta den helt ta över mitt liv och vara det som styr.
xoxo
