Brinnande vulva

Jag klarar inte av att säga att det är på grund av vestibulten som jag mår dåligt. Att det är den som gör att jag inte skrattar och är mitt vanliga glada jag. För några låter det som en dålig ursäkt men för mig är det sanningen. Jag har blivit så osäker på mig själv att jag tar allt som kritik, pikar och elaka ord som sägs för att trycka ner mig när det egentligen inte är så. Jag tror alltid att jag är fulast och att det jag gör inte duger.

Jag är på väg neråt igen. Jag vill inte det, jag vill må bra och inte lika dåligt som förra året. Samtidigt så orkar jag inte att tänka positivt, något som jag vet behövs för att inte bli deprimerad. Jag tvekar på allt som händer. För en månad sedan kunde jag säga att allting ordnar sig för då kändes det verkligen så även om mitt självförtroende var på botten då också. Nu har verkligenheten kommit ikapp och alla problem knackar på dörren.

Jag tyckte det skulle bli så skönt att flytta, byta stad, för att slippa saker och ting men det funkade inte så bra. Nu känns det snarare som om problemen är närmare än någonsin. Vill inte svara i telefonen för jag vill inte veta, vill inte höra om hur dåligt det är där borta. Iaf inte när jag är här och inte kan göra något åt det. Fast även om jag var där så skulle jag inte vara till någon hjälp, jag mår för dåligt för att kunna hjälpa någon annan. Känns som att inlägget spårar ur lite men behöver få ur mig allt jag bär på ett eller annat sätt. Får skriva ett bättre inlägg senare nångång.

Usch, vilken lipsill jag är.. sitter här och gråter medan jag skriver.
"Klipp dig och skaffa dig ett jobb för guds skull!" Jobbet har jag, en hårklippning behövs... Får väl satsa på det...

xoxo

hoppar över det där med att i varje inlägg skriva något bra om mig själv. Jag kommer inte på något att skriva längre