Hata vestibulit!
Idag verkligen hatar jag att ha vestibulit. Jag hatar det så mycket att om vestibulit var en person så hade jag slagit, sparkat och spottat på människan. Eller näe, jag är för snäll men en piltavla med personens bild att sikta på skulle jag kunna göra. Jag är så trött på att ha ont och jag är så arg på hur vestibuliten har förstört mitt liv.
Jo, FÖRSTÖRT, mitt liv. Ni kanske tycker att jag överreagerar men det tycker inte jag. Hade jag inte haft vestibulit hade jag kunnat ha skönt sex med min pojkvän, som vi hade innan jag blev sjuk. Saknar det så jäkla mycket. Nu förtiden vil jag inte ens att han ska röra mig när jag mår riktigt dåligt. Då menar jag verkligen ingen kroppskontakt i huvudtaget. En bra dag så går allt över bältet bra, en riktig bra dag under bältet med trosor på. Mer än så blir det inte.
Mitt självförtroende har alltid varit dåligt men efter v så är det verkligen katastrofalt dåligt. Jag har mått dåligt och blivit deprimerad. Jag har hatat mig själv och alla andra. Allt på grund av v. Kärlekskranka par kunde gå och dränka sig i en toalettstol, jag ville inte se dom. Med ett självförtroende på minus tio på skalan stannade jag hemma istället för att shoppa med kompisar. Kunde ju ändå inte använda eller köpa mina två favoritplagg; jeans och underkläder. Mysbyxor och barnsliga hipsters var plaggen som gällde, inte till någon hjälp precis. Så långt ifrån hur jag ville vara klädd. Under ett år jag jag inte ut och festade en enda gång för jag hatade mig själv så pass mycket. jag vantrivdes på dansgolvet trots att jag älskar att dansa. Stirrade ner i golvet när jag egentligen tycker om att möta nya människor.
Jag har varit så rädd att bli lämnad ensam när jag tänk på att ingen vil ha en tjej som inte går att knulla med istället för att lita på min pojkvän som stannat. Jag hade sluppit att känna den skuld jag känner nu när jag vet att jag aldrig borde ha tvivlat på honom.
Ju mer jag skriver dessto argare blir jag och vill bara skrika. Jag trycker jävligt hårt på tagenterna. Helst vill jag bara kasta saker omkring mig, slå sönder något... Fast det jag verkligen vill göra är att gråta. Vestibuliten har stulit år av mitt liv som jag aldrig får tillbaka.
Så, nu var det skrivet. Jag tänker lämna all hat och ilska mot vestibuliten här i den tråkiga småstad som jag bor i nu och när jag flyttat ska jag vara positiv. Man får ha dåliga dagar men nu ska det här helvetet försvinna och jag ska bli frisk igen. Jag kan inte få igen de år som gått förlårat på grund av v men jag kan försöka se till att det år jag har framför mig blir dubbelt så bra.
Jag ska leva det liv jag förtjänar att ha.
xoxo
Jo, FÖRSTÖRT, mitt liv. Ni kanske tycker att jag överreagerar men det tycker inte jag. Hade jag inte haft vestibulit hade jag kunnat ha skönt sex med min pojkvän, som vi hade innan jag blev sjuk. Saknar det så jäkla mycket. Nu förtiden vil jag inte ens att han ska röra mig när jag mår riktigt dåligt. Då menar jag verkligen ingen kroppskontakt i huvudtaget. En bra dag så går allt över bältet bra, en riktig bra dag under bältet med trosor på. Mer än så blir det inte.
Mitt självförtroende har alltid varit dåligt men efter v så är det verkligen katastrofalt dåligt. Jag har mått dåligt och blivit deprimerad. Jag har hatat mig själv och alla andra. Allt på grund av v. Kärlekskranka par kunde gå och dränka sig i en toalettstol, jag ville inte se dom. Med ett självförtroende på minus tio på skalan stannade jag hemma istället för att shoppa med kompisar. Kunde ju ändå inte använda eller köpa mina två favoritplagg; jeans och underkläder. Mysbyxor och barnsliga hipsters var plaggen som gällde, inte till någon hjälp precis. Så långt ifrån hur jag ville vara klädd. Under ett år jag jag inte ut och festade en enda gång för jag hatade mig själv så pass mycket. jag vantrivdes på dansgolvet trots att jag älskar att dansa. Stirrade ner i golvet när jag egentligen tycker om att möta nya människor.
Jag har varit så rädd att bli lämnad ensam när jag tänk på att ingen vil ha en tjej som inte går att knulla med istället för att lita på min pojkvän som stannat. Jag hade sluppit att känna den skuld jag känner nu när jag vet att jag aldrig borde ha tvivlat på honom.
Ju mer jag skriver dessto argare blir jag och vill bara skrika. Jag trycker jävligt hårt på tagenterna. Helst vill jag bara kasta saker omkring mig, slå sönder något... Fast det jag verkligen vill göra är att gråta. Vestibuliten har stulit år av mitt liv som jag aldrig får tillbaka.
Så, nu var det skrivet. Jag tänker lämna all hat och ilska mot vestibuliten här i den tråkiga småstad som jag bor i nu och när jag flyttat ska jag vara positiv. Man får ha dåliga dagar men nu ska det här helvetet försvinna och jag ska bli frisk igen. Jag kan inte få igen de år som gått förlårat på grund av v men jag kan försöka se till att det år jag har framför mig blir dubbelt så bra.
Jag ska leva det liv jag förtjänar att ha.
xoxo
Kommentarer
Postat av: Milla
Alla de där känslorna du skriver om har jag också upplevt och upplever ibland. Skulle kunna vara jag som skrivit din text. Men både du och jag förtjänar att leva ett förbannat bra liv trots att vi nu tampas med V. Men en dag ska vi bli friska, så är det bara.
Trackback
