Vad är okej?
Allt är tillåtet i krig och kärlek?
Men är det tillåtet att bli reta upp sig på den man älskar bara för att det ska hända nånting i vardagen? Får man bli så irriterad att man tillslut blir arg och bara vill explodera? Om det ej är tillåtet så är jag en hemsk människa.
Den här veckan har i stort sett gått ut på att jag varit arg, sur eller irriterad över nåt han säger. Ibland så är det för att vissa saker han säger på ett speciellt sätt påminner mig så mycket om det jag fick stå ut med hemma. Jag kunde inte försvara mig då och försöker därför göra det nu istället. Näbbar och klor kommer fram vilket resulterar i att han tycker jag är omogen. Visst, man ska inte låta kläder ligga på golvet i sovrummet, jag kan bli bättre på att plocka undan efter mig men.. han är ju inte ett dugg bättre själv. Jag går inte och berättar att jag plockat undan efter honom, som han gör, eftersom jag tycker att det hör till sambolivet. När jag försökte med det. för att få honom att förstå att han också är lite av en slarver, så blir det bara tjafs.
Ibland när han säger nåt så blir jag på dåligt humör för jag orkar inte reagera på nåt annat sätt. Jag är uttråkad, saknar att ha nåt att göra, saknar vännerna. Det händer ingenting här och jag klarar inte av att bara gå hemma. Jag känner mig instängd och begränsad. Jag känner ingen här, kan inte träna som jag vill pga sjukdomar, kan inte liva det liv jag vill liva. Missuppfatta mig rätt, älskar min pojkvän, lägenheten och staden vi bor i., men det är för händelselöst. Känns som att gå promenader och fotografera inte ger mig nånting längre.
Den här veckan har jag dessutom haft mer sömnproblem än vad jag brukar. (Anledningen till varför jag bloggar vid en tidpunkt då de flesta sover.) Det gör mig ännu mer lättretlig och hans dumma, onödiga kommentarer klarar jag mig utan då. Vi har varit ihop i snart 3½ år och han har fortfarande inte lärt sig det. Ändå säger jag till, ber honom låta mig vara men det är som att tala med en vägg. Han ska få mig att inse hur omogen jag är och att man inte kan bete sig som jag gör, för det funkar inte så i den riktiga världen. (Hans egna ord)
Det jag egentligen skulle behöva fråga mig själv är hur jag verkligen mår. Vågar jag verkligen känna efter för att sedan inse att allting kanske är så okej som jag trott? För det här låter väl ändå inte som en person som mår bra?
Den här veckan har i stort sett gått ut på att jag varit arg, sur eller irriterad över nåt han säger. Ibland så är det för att vissa saker han säger på ett speciellt sätt påminner mig så mycket om det jag fick stå ut med hemma. Jag kunde inte försvara mig då och försöker därför göra det nu istället. Näbbar och klor kommer fram vilket resulterar i att han tycker jag är omogen. Visst, man ska inte låta kläder ligga på golvet i sovrummet, jag kan bli bättre på att plocka undan efter mig men.. han är ju inte ett dugg bättre själv. Jag går inte och berättar att jag plockat undan efter honom, som han gör, eftersom jag tycker att det hör till sambolivet. När jag försökte med det. för att få honom att förstå att han också är lite av en slarver, så blir det bara tjafs.
Ibland när han säger nåt så blir jag på dåligt humör för jag orkar inte reagera på nåt annat sätt. Jag är uttråkad, saknar att ha nåt att göra, saknar vännerna. Det händer ingenting här och jag klarar inte av att bara gå hemma. Jag känner mig instängd och begränsad. Jag känner ingen här, kan inte träna som jag vill pga sjukdomar, kan inte liva det liv jag vill liva. Missuppfatta mig rätt, älskar min pojkvän, lägenheten och staden vi bor i., men det är för händelselöst. Känns som att gå promenader och fotografera inte ger mig nånting längre.
Den här veckan har jag dessutom haft mer sömnproblem än vad jag brukar. (Anledningen till varför jag bloggar vid en tidpunkt då de flesta sover.) Det gör mig ännu mer lättretlig och hans dumma, onödiga kommentarer klarar jag mig utan då. Vi har varit ihop i snart 3½ år och han har fortfarande inte lärt sig det. Ändå säger jag till, ber honom låta mig vara men det är som att tala med en vägg. Han ska få mig att inse hur omogen jag är och att man inte kan bete sig som jag gör, för det funkar inte så i den riktiga världen. (Hans egna ord)
Det jag egentligen skulle behöva fråga mig själv är hur jag verkligen mår. Vågar jag verkligen känna efter för att sedan inse att allting kanske är så okej som jag trott? För det här låter väl ändå inte som en person som mår bra?
xoxo
Kommentarer
Postat av: FP
Hej vännen!
Jag förstår dig faktiskt. Du mår inte bra, men vet du varför du mår sådär? Ta dig en funderare på det vännen.
Jag kan säga att jag inte heller har varit så snäll mot min sambo för en tid sedan, jag mådde fruktansvärt dåligt pga av olika saker, vestibuliten var en orsak. Vi bråkade jämt och ingen av oss mådde bra =( Men nu känns det (eller hoppas jag) att det skall bli bättre, jag har pratat allvar med honom om vissa saker som jag skulle behöva få göra och jag hoppas verkligen att han kommer att acceptera detta. Eftersom jag går i terapi samtidigt så kommer jag mer och mer underfund med saker med mig själv, possetiva och negativa saker.
Jag hoppas att detta inlägg är till ngn hjälp för dig!
Kramar hårt
Trackback
