Brinnande vulva

Tidigare var jag orolig för att pressen på att ha sex skulle bli större när vi flyttat ihop men så har det inte blivit. Det är jäkligt skönt men samtidigt... det saknas nåt. Den där sexuella spänningen. Vi kramas, vi pussas, vi kysser varandra... men det tar stopp där.

Det känns som att allting är mitt fel. Under de år som jag haft v har jag gett honom nobben om, om och om igen. Tillslut skulle även jag sluta försöka. Hade jag läst den här bloggen skule jag skrivit något lagom klyshigt om att prata med honom och blablabla, men hur ska jag säga det då? Vill inte höra att när han försöker så stöter jag bort honom. Då får jag det bara bekräftat att det är mitt fel.

Han får inte röra mig över hela kroppen, jag kan bli avtänd snabbare än vad jag blir påtänd och har olika ont varje dag. De kan inte vara lätt för honom att veta vad som gäller den dagen han vill ha det lite skönt. Men samtidigt om jag ska vara den som tar iniativen hela tiden så tappar jag lusten. Är jag så hemsk att jag fått honom att sluta försöka?

Jag kan inte ta alla iniativ, jag vill också bli uppvaktad. Jag är på gränsen till att ge upp om sex. Det är tanken på att tillslut kunna ha sex som fått mig att jobba på att få bort v men om det inte finns en chans att vi kommer ha det så känns det inte lika viktigt att fortsätta. Tänk om v tillslut slutar som ett par som går på rutin med morgon-, kvälls-och hejdåpussar men aldrig något mer.

I think I've killed the sex...

xoxo


jag är bra på att göra goda drinkar